De där sena kvällarna
när ögonlocken ville sänka sig
som solnedgången.

Han och jag i bilen
med musik
som ingen annan skulle förstå.

Minns inte längre hur trött jag var.
Minns bara känslan av en fin tid
som aldrig kommer tillbaka.

Och nu går jag den långa vägen hem,
i spöregn med en vän.
I ett senare kommer jag inte minnas
hur väskan skavde över axeln,
kanske inte ens alla de där kloka orden som han sa.
Bara att de var just bra.

Jag kommer nog tänka,
att det alltid regnade när vi gick där
även om det inte alls är så det är
även om det inte alls var så det var.

Jag kommer säkert fundera över
hur underbart spöregn kan vara.
Så länge sällskapet är rätt.