Amerika plommonblomstren faller

Jag skriver inte min dikt förrän jag känner för det.

Din dröm alla önskar sig leva i, med välklippta gräsmattor och bakverksdoftande pastellhus.

Men Amerika finns inte. Amerika är slagen, rusad till nederlag.

Spelar ingen roll om Buddy Holly dunkar rytmiskt mellan rödglansbilar och Coca-Cola flaskor rullar på gatorna. Ett 60-tal för länge sedan.

Amerika ingen ser dig som de brukade göra. Dina krig är trots allt inte över och förseelserna ännu inte skuldbetalda.

Amerika vad hände med den vietnamesiska flickan på fotot, omgiven av napalm?

Jag skriver bara när jag kan och jag kan inte, inte, kan inte alls. Det är ditt fel, Amerika. Du låter mig våndas.

Att världen är lysande färger och dras till flottiga mål mat. Klyschiga kärleksfraser. Från dig och din filmindustri, Hollywood.

Vill spendera. När ska jag kunna gå in i en affär och betala för det jag behöver med mitt utseende?

                                      Amerika Merika Erika

Plommon blomster smulas vitt kexigt faller klibbar fast vid marken, den blöta.

                                            Försummelse.

Amerika 50 stater, varav 34 där dödsstraff fortfarande brukas. Du mördar oerhört.

Det var meningen att jag skulle säga något med denna dikt. Ett misslyckande förmodar jag. I kvävd strupe som inte låter mig andas.

                                    Säg mig Amerika, varför skulle jag?