Så dör det plötsligt ut

ena sekunden högt kvittrande

och i nästa

blott ett träd lämnat åt vinden. Kylig smaragd skiftar alltmer omfattande i gulnad.

Visst har jag lovat att mina armar ska bära dig idag, imorgon, för alla soluppgångar tiden kan ge. Tid är dock inget man härskar över, den har sina egna vägar och blir din endast vid fångst.

Jag vet inte hur många håvar du ägt genom åren. Någonstans mellan det tredje (kollaps) och åttonde (besatthet) varvet tappade jag räkningen. Långa nätglittrare som kastades bort.

Snälla

låt mig inte betrakta

     hur historien upprepas

           ännu en gång

Värre är, om du

   slutar som en

   otydbar fågel

 i trädet utanför.