Du vaknar nedstämd och utan energi,
Du vaknar utan att kunna känna glädje.
Du ligger där ensam helt utan mening,
Du ligger där utan ork eller lust att ta dig upp.
Du känner ångesten som trycker i bröstet,
Du känner att du inte kan hantera denna olidliga smärta.

Du tycker det inte finns någon mening med att existera,
Du tycker du inte är värd någonting.
Du hatar att se dig själv i spegeln,
Du hatar dig själv bara mer och mer.
Du önskar inget mer än att blunda och försvinna,
Du önskar inget mer än att bara slippa smärtan.

Du saknar att aldrig kunna känna dig lycklig,
Du saknar att aldrig kunna känna empati.
Du orkar inte leva såhär men vet ingen lösning,
Du orkar inte leva om det aldrig tar slut.
Du vill innerst inne leva lyckligt,
Du vill samtidigt också bara dö.

Du hör i ditt huvud att dom säger att du länge varit sjuk,
Du hör i ditt huvud att dom säger att du är är deprimerad.
Du vet ändå att du känner dig som du nästan alltid känt,
Du vet ändå att du känner dig förtvivlad och förlorad.
Du somnar tillslut och får vila en stund,
Du somnar men vet att strax börjar alla tankar om igen...

Skriven en sömnlös natt till
den 6 november 2011 på Psykakuten i Borås
Av Stellan-Lindell