I kinders sken, som rodnar genant,
söker jag finna min sjukdoms bot,
min blick vilar tungt mot eldens kant;
en ros som speglar mitt hjärtas sot.

Ack rosslig hals, en salig törst
av armods starka, svarta sprit
i tomhetens plats, så karg och så stursk
och mitt rus skall nu föra mig dit.

Jag är trött, vid Gud!, låt mig vila i frid,
under nattens sorgtyngda snår
och när dimman lättar, och morgon tar vid,
för mitt rus skall jag fälla en tår.