Det började som en liten spricka,
med att jag sade nej
och du nicka.

Jag drog mot väst, du mot ost
tillsammans var som en klinga
- den är nu dold under rost.

Jag är så splittrad, inte som förut
har fastnat i apati
och kan inte komma ut.

Jag har inte blivit fri ännu,
under tiden som jag kämpar
försvinner du.

Släppa taget, eller hålla i?
Bygga på ett gungfly
så olikt det gamla ’vi’?

Vill sträcka ut en skälvande hand,
låta det bli som förut
- men det är bara ibland.

Det har hänt förut, det gjorde ont.
Så jag skälver och skakar
- förstärker min front.

Blir det du, eller jag
som klöser och kämpar
- som kommer igenom en dag?