Min kännedom om stadens gator har inristats i mina hjärnceller. Jag kunde svara på frågan hur många steg det skulle ta att ta sig från ena gatans början till gatans sista hörn och beskriva vilka byggnader där fanns. Mitt intresse för att läsa böcker växte efter min fars bortgång. Han var säkerligen min största bok, han brukade varje kväll berätta en ny historia för mig. När jag förlorade honom sökte jag tröst hos böcker. Jag blev uppfostrad till att vara öppen för kunskap och söka mig till den oavsett var den skulle finnas. Jag fick lära mig vikten och insikten av sökande efter vishet. En av mina absoluta favoritsysselsättningar i tonåren var att sitta och lyssna till de äldre när de berättade om sina erfarenheter. Jag var som en vilsen valp som tror att det fösta man ser är ens egen mor. Som den lille pojken som blev uppfostrad av björnen och fick leva större delen av sin undom som en vild björn, livnärd på vad skogen bjöd, hade svårt att anpassa sig till människolivet. Jag kände mig väldigt ensam efter min fars eviga resa. Jag hade aldrig accepterat att han dog och att det var avslutat kapitel i mitt liv. Jag kunde se honom framför mig när jag behövde honom som mest. I mina drömmar talade han med mig om saker och ting som jag brukade undra över i min vakenhet och han sade ofta var han befann sig med tydlig adress, men det var så långt borta att det var näst intill omöjligt för mig att ta mig dit.

Jag vet hur min son kände under alla dessa nitton år som han inte sett mig. Jag flydde från landet när han bara var sex månader. Jag var tretton år när min far slutade röra sig. Av min far hade jag hört en ny historia varje kväll men min son har aldrig under dessa nitton år hört min röst. 1999 var det ett mycket ovanligt möte mellan mig och min son. Vi kramades och han visade sina känslor med tårar och avståndet fysisk sett hade krympt ordentligt – men inte mentalt. Jag kände konstigt vibrationer genom mig men samtidigt ville jag gärna känna faderskänslor och hålla om honom med värme. Det var som en första träff för ett adoptivbarn med sin nya far. Varken pappan kan visa de riktiga känslorna eller barnet kan spela bra.

Jag stannade i JORDANIEN I EN VECKA FÖR ATT ORDNA RUTINHANDLINGAR MED SVENSKA AMBASSADEN. NU HAR GÅTT TVÅ ÅR OCH HAN INTE FÅTT KOMMA EFTERSOM HANS ÅLDER INTE TILLÅTER HONOM ATT VARA ANKNUTEN TILL MIG. Han är myndig enligt svenska lagen, men för mig är han sex månader gammal. När vi försöker prata per telefon med varandra är det mycket märkligt, verken han har något att säga mig eller jag honom. Ibland klagade jag på hans mor på grund av hennes längtan efter honom och hur orolig hon var för hur det gick för hennes son. Jag glömmer att de levde tillsammans större delen av sitt liv oskiljaktiga. Min fru fick inresetillstånd med inte mina barn. Vi skildes åt två gånger; den första gången var Bagdads regim orsaken till det och den andra svensk lag. Den förstnämnda krävde vid utresa att barn skulle vara myndiga, den andra accepterar inte myndiga barn för inresa, och då måste de leva i ingenmansland – i väntan på vad då? ...på ödet kanske.

Jag var tvingad till att smuggla in min dotter, men jag har inte råd att göra likadant för min son och detta skär mig i små bitar och min maktlöshet förvandlas till ångest. Hur länge ska jag kämpa, kampen för ett drägligt liv tillsammans med min familj? Vem räknas som familjemedlem? Vilken lag kan bestämma detta, och vilken av dem borde jag följa; det gamla landets lag eller det nya? Vem tillhör jag och vilken kvadratmeter av jorden tillhör mig? Jag vill inte äga mark, fastän en av mina absoluta och viktiga drömmar ju är att leva på landet, men jag har inget krav på att äga den.

Bilen stannade, och en av dessa civilklädda regimens springpojker hjälpte mig in från bilen till en byggnad, genom entrén uppför en trappa, och helt plötsligt sade:

”Sitt här och håll käften, inte ett enda ljud.”

Jag kände golvets kyla och höll med båda händer mina två skakiga ben, och slog armarna om mina ben och stödde hakan mot knäna i väntan på nästa händelse. Jag kände min väns värme och jag kröp intill honom, men jag hade ingen aning om vad som hände med vännens bror. Mitt självförtroende hade ökat betydligt tack vare min väns närvaro. Jag tog de första stegen in genom dörren till salen som var full av oroliga och klagande....((Försättning följer))