Vid vägens tänkta slut

Där, vid vägens tänkta slut,
börjar alltid en ny väg,
som bär oss ända ut
till skördetidens gyllene säd 

Där, vid horisontens rand,
ser vi till nästa horisont,
där hav och himmel möter sand
och vågor dansar över vida grund 

Och då, när tiden tycks ta slut,
överflyglas den gamla av en ny,
och livet för en frisk ny start,
när solen åter smeker bleknad hy 

Då inser vi att någon början aldrig fanns
och därför heller inget verkligt slut;
blott nuets silverdans
kan lösa gåtans knut 

Ty tiden strömmar tidlöst
i en evigt stilla rymd,
där själva stillheten berörs
av andevindens sköna hymn 

Och där, vid vägens förra slut,
där började en gång en väg
som tog oss ända hit
till oceanens blånande, bärande våg

där evigt unga väsen leker

Livet som är här och nu

Livet som är här och nu
Jaget som är där är du
De grå molnen, vinden,
kan ses och smeka kinden 

Livet som var där och då
Du med färg, jag mer grå
Ögonblickets ljus och tiden
Dagg i spindelvävens siden 

Livet som en tidlös väv,
stilla susande som säd
Bidande sin tid den spindel
som drabbas av sitt nätverks svindel 

Den blå himlen, väven
av solstrålar över säden
Jaget som är här och nu
Livet som är här är du,

vilande i Faderns kupade hand

I min närhet

Någon andas i min närhet
och ett hjärta slår
Tiden går
i det nattliga lägret 

Den tunga andningen,
den djupa sanningen 

En nattlig tystnad
i dunkel rymd
där din kalk blir tömd
och vilan njutes, lustfyllt 

Den ljusa handlingen
avslöjar sanningen 

Någon andas i min närhet,
en någon som är du
i tystnadens ljud,
i vardagens vänhet 

där vi möts under stjärnans strålar