jag ser mig själv som en silhuett
svaga skimrande toner framför ett förflutet
som sträcker sina rötter längre bak i tiden

det här är inte jag


jag tar mina skärvor
håller dem mot ljuset
de som går att rädda
och de som förr eller senare smulas sönder
av den behandling vi gett dem


det här är inte jag

jag håller upp en bit
urskiljer den från de andra
låter den färdas långa sträckor
tills jag glömmer mitt ursprung

en nödvändighet för att äntligen börja andas