de härmar mig
jag försökte flyga jag försökte dra mörkret efter mig som en slöja jag äger mina ord de är ingen annans men de kryper efter och rycker i min häl och drar mig ned ned ned jag drunknar i bläck och aska och blodet som jag trodde var mitt tillhör någon annan

jag har inte bett om nåd jag tar all smärta och bär den i mitt skakande huvud jag lovar

de väntar mig
likt en skallgång och de står på grusgången på rad och med strukna klänningar och de skakar på huvudet och knäpper händerna och lämnar mig inte ifred de reste kring spåren för att komma tillbaka

jag tar allt glas och krossar det men på något omärkligt sätt verkar glaset ändå vara helt och fullt med vätska

de älskar mig eller det är i alla fall vad de säger men jag ser
i gesterna och det ryckiga skelettet ljuger och det var aldrig för mig som de väntade det var aldrig för min skull de längtade nej deras ansikten sväller upp av lögnen för de höll sig om sin egen rygg och blev upphetsade av att få berätta om kärleken till varandra och jag skulle vara tyst och nicka och säga ja beundra deras lycka en lycka totalt uteslutande

jag tar gruset och kastar på dem
jag tar glaset och dricker upp
jag tar benen och går min väg
jag tar tiden och brukar den jag tar hjärtat och skyddar mig jag tar väskan och går min väg




(det är inte för sent)