Förord

Ett jag skulle förklara varför jag skriver,. Jag misslyckades. Två jag använder ett fult språk (pinsamt dåligt) , jag är fördomsfull, jag ser allt väldigt svart och vitt, och det finns inget som gör att jag har rätt. Jag försöker bara skapa en bild av min upplevelse och den skulle jag ta med en gigantisk portion salt. Jag skriver om psykisk ohälsa, nej ingen författare har skadats allvarligt under detta liv, dessutom mår författaren ruggigt bra i dag. alla är inte onda, och författaren i texten har en förmåga att brista i sin objektivitet. Det är viktigt att man kommer ihåg att jag kan ha fel, alla är inte så onda som jag kan framställa dem. Nej alla i Värmland är naturligtvis inte oda, och så vidare… men jag ville försöka skildra något, en del av mig… inte hela mig, det är ingen sanning, det är ett skildrande av en upplevelse … inte mer än så… jag är ingen poet, jag är novellförfattare så jag valde att ta tag i utmaningen med en novellförfattares verktyg… och om nån känner sig kränt, förlåt, minns att det inte finns något som säger att jag har rätt... det kan bero på att jag var för självupptagen och blind... sorry

Varför skriver jag (en misslyckad redogörelse på mitt egna sätt i typ tio A4-sidor)

Jag antar utmaningen, och jag gör det på mitt sätt, jag gör det alltid på mitt sätt det är därför som jag skriver.(inge sa att det var tvunget att vara poesi, ingen sa något om längden heller, så det så, jag gör det på mitt sätt…) Det är inte så lysande att skylta med att man gillar dansband då man är nyss fyllda 13 och går i högstadiet, väger drygt 61 kilo. Jag går nervöst genom skolans korridorer. Jag har ont i magen jag vet att pappa kommer bli rasande då han får höra att jag hamnat i trubbel igen. Mamma kommer inte vara ett dugg gladare, och det är ändå ett sekundärt problem, jag ska in i ett litet rum som påminner om ett förhörsrum. Saker och ting ska redas ut. Jag ombeds sätta mig ner på en stol av plast. Jag är inte så kaxig, inombords är jag nog kanske så rädd att jag vill gråta, men jag funderar på att provocera lite till, jag funderar på att tända e cigg. Jag är 13, nej 14 år gammal, och jag har precis börjat röka, jag har lagt den töntiga dansbandsmusiken med de töntiga rimmen bakom mig. Jag är cool, jag lyssnar på Guns and Roses sedan några veckor tillbaka. En cigg.

Jag har varit här hela mitt liv, dom har hotat mig, dom har trakasserat mig, dom har behandlat mig illa och jag har retat dem till vansinne, och jag har njutit av det. Dom har varit mina fiender. Min pappa har försökt få mig att inte bråka, att inte se allt som en strid, min mamma har fräst att ”om jag har rätt så ska jag slåss och aldrig ge mig, har jag hamnat i bråk och har fel, slåss och ge dig aldrig, ge dig aldrig, ge dig aldrig, ge dig aldrig. Fittjävel, kom igen…” jag är fjorton år och jag minns hur dom dog mig håret, ryckte mig i armen, hur dom gjorde värre saker med dom andra barnen. Jag hatade dem. De gick runt med sin röda penna, de band bokstavligen fast mig vid stolen, dom förnedrade, dom förnedrade mig, dom förnedrade alla, dom som var äldre än oss hade förnedrats, dom som var yngre hade förnedrats, och dom generationer som skulle komma skulle förnedras. Fiender utan dess motstycke lärarna. Lärarna på den idylliska lilla skolan på landet. Nu var jag fjorton, nu var jag i en betongskola åter igen instängd i ett rum med lärare. Dom där med röd penna.

”Jag kan inte ge dig något betyg i engelska” säger läraren. Det är illa. Det är riktigt illa. Det är inte alls bra. Inte för att jag ska gå på högskola, men gymnasiet som det tjatas om. Jag börjar förhandla. Läraren jag har i engelska är min klassföreståndare och till lika min svensklärare. Känd som ett nervvrak, en ”fitta” det är min chans. Det är min enda chans. ”men det funkar ju inte jag vill ha betyg…” Hon veknar och hon säger ”du får e etta o du dyker upp på varenda lektion och skriver två dikter på engelska, varenda lektion, två dikter, annars blir det streck.”

Fjorton år gammal, biologi, jag får ett raseriutbrott, vi har delats in i grupper, två och två. Min biologilärare är en komiker till lika översittare. Jag har hamnat i samma grupp som skolans biologinörd. Uppgiften gick ut på att man skulle skiva om ett ämne, varje grupp fick sitt ämne. Den text som blev bäst i varje grupp skulle kopieras upp och ligga som underlag för studier inför ett prov. Jag var körd. Plugghästen sopade banan med mig. Jag slet verkligen. Då det meddelas inför hela klassen får jag spel. Innan jag ens är framme vid katedern har jag hunnit slänga ur mig x antal könsord gjort vida spekulationer om lärarens sexuella preferenser. Jag skriker något i stil med ”varför väljer du de där nördens text, ingen fattar ju vad han skriver. Hela jävla klassen består ju av invandrare (underförstått prata så att alla kan förstå, ingen uppfattade det som rasism) . ”Min text, min text är så mycket bättre alla kan förstå, du ger oss inte en ärlig chans.” Min lärare är mc-snubbe och stor som ett hus. Bokstavligen talat trycker jag mer eller mindre upp uppgiften i ansiktet på honom och fortsätter gorma. Gråtande snörvlar jag att det är orättvist, jag har ju slitit en hel natt och verkligen försökt. Den där dumma nörden kraffsade ihop sitt trams på nolltid. Läraren suckar och säger att jag har rätt, beslutet dras tillbaka. Både min och nördens text ska med. Dom som tycker nördens text är för svår ska läsa min. hela klassen valde min text.

Fjorton år min svensklärare, engelsklärare och tillika klassföreståndare hejdar mig då jag är på väg ut till rast. Vi har gjort standardprov i svenska, fyra delar. Hon vill prata med mig om det. vi skulle skriva en novell, det var en av delarna i standardprovet. Jag visste inte vad en novell var och nu sitter hon och viftar med min novell i handen. Jag ser en stor röd ring kring något som har med poäng att göra. Jag ger mig. Jag fattade inte det där med novell. Jag hade suttit och läst mormors damtidningar, men de kändes inte så bra. Desperat kvällen före skrivningen (man skrev novellen på lektionstid) hade jag ringt 071-nummer. Det är sådana numer där man får telefonsex. Ja hade för en smärre förmögenhet tagit mig igenom de flesta linjer. Pappa och mamma lät mig jobba av telefonräkningen under följande sommar. 1700 spänn. Sonika hade jag snott en av de här 071-nummrenas storys, för det var så att en brud satt och sa könsord, flämtade stönade och berättade en historia. I det här fallet hade bruden stött på en skidinstruktör i Idre som hon sedan haft vilt sex med. jag snodde storyn till min novell, gjorde om den, dom hade vilt sex. ”69:an” hette den novellen. ”varför skrev du fitta?” frågade min lärare. ”Det var ju rätt” sa jag och försökte slappna av. ”rätt?” ”Japp annars hade det inte blivit rätt, det var rätt just då...” Min lärare tittar på mig. Hon nickar. ”jag förstår, då så… du får femma för den. Bra jobbat.” Va? Jag fik fyra i betyg, men femma för en novell som handla om snusk? Världen är galen. ”jo just det angående farlig arbetsmiljö för barn inom slöjden, du är befriad från all syslöjd från och med nu, du får betyg av mig och din andra klassföreståndare, vi har skolplikt i Sverige, vi förväntar oss att du dyker upp på syslöjden och fyller i närvaron, sen ska du läsa böcker, klassiker. Läs böcker, skriv recensioner och jag betygsätter. Fortsätt så här.” Det var det sista hon sa. Jag slapp syslöjd, jag skulle få läsa böcker. Följande lektion skulle jag få skriva två dikter på engelska, det hade jag redan gjort på bussen till skolan jag skulle kunna sova mig igenom min engelsklektion. Långt senare fick jag börja om med engelska på komvux och lyckades få godkänt.


Jag är fjorton år gammal, jag fattar inte tjejer. Jag fattar ingenting. Jag röker, jag lyssnar på Guns and Roses. Min kompis lyssnar på Metallica. Dom andra lyssnar på skidrow, scorpions, Iron maiden. Nu står jag och röker i ösregn utanför en kompis som har tre storebrorsor. Min kompis hittar mig och har en cd-skiva i sin hand . ”Här är den…” ”vad är det där?” ”Det är gyllene tider.” ”Och?” ”Per Gessle?” ”Och” säger jag igen. ”Roxette du gillar ju Roxette, det här är typ det han höll på med innan.” Vi sprang in och tjuvkopierade gyllene tiders samlingsskiva till kassett. Det var lördag. Hela familjen satt och titta på tv och åt godis då jag kom hem med en kopia av gyllene tider. Jag hade blivit upplyst om att det var dom gjort ”sommartider” och ”när vi två blir en” men mer visste jag inte. Jag satte in kassettbandet och tryckte på play. ”På väg mot nattens nirvana, slingrandes på en utebana med en tjej som såg ut som Jimmy Dean och med fordringar som ingen kunde ana hon sa ska vi älska så ska vi älska till rock n roll” det knöt sig i magen då jag hörde Gessles ord. Jag vart yr. Jag blev rädd. Jag vart yr. Det var så porrigt. Tänk om mamma och pappa hörde. Men det var ju så magiskt. Jag skruvade ner volymen. Jag spelade bandet om och om igen. Orden, den glada musiken. ”tänk om jag kunde skriva sånt. Det är ju fan rena poesin.” Året där på skulle vi läsa dikter någon av de stora diktarna. Fröding, suger, Ferlin, blä, Edith södergran, fuck you, kommunistkärringar blä, dumgubbar fy fan. Poesi är skit. Jag skrev poesi för att få betyg. Min lärare ler mot mig och står fast vid ståndpunkten att jag måste läsa en författare. ”Bellman” föreslog hon leende. Knock your self out motherfucker, Bellman rockar stenhårt. Kunde poesi se ut å? jag läser igenom Bellman flera gånger. Jag älskar. Jag kommer tillbaka med min recension som jag naturligtvis får femma för. Jag mumlar något om ”fan om Bellman är poesi, då är fan musiktexter också det.” Min lärare som jag nu börjat gilla, precis som jag börjat gilla dom andra lärarna ler och säger syrligt ”Du har du hört talas om Rolling Stones eller Bob Dylan, det är fan i mig poesi…” ”Poppoesi” tänker jag för mig själv

”poppoesi” jag får inga brudar. Jag spelar inte hockey, jag spelar inte gitarr min pappa är inte rik, men vi är inte fattiga. Jag är ful som stryk. Men ”poppoesi” typ göra musiktexter till något band. Det ska vara som ”Gessle” låtar när jag slutar nian tar jag tag i det. Det är slut med de obligatoriska texterna på engelska. Nu ska här skrivas poppoesi så man får göra musik till ett band. Sen får man ligga.

Ja är sjutton, kanske arton. Jag har för länge sen insett att jag är ful som stryk. Riktigt jävla ful. Men eftersom jag inser det opraktiska att gå omkring med en plastpåse över huvudet så får jag välja det näst bästa. Långt hår. Långt hopplöst hår som täcker mitt nylle och som jag kan gömma mig bakom. Det ser för jävligt ut, det gjorde det då, det gör det i dag med, men som sagt plastpåse är uteslutet. Jag har lyckats få ligga med en tjej. Det var en besvikelse. Vi låg med varandra i sex månader. Det var ganska hemskt. Hon var smal. Det var inte skönt. Det var irriterande det där med tjejer. Hur man än gjorde straffade det sig. fick inte en tjej orgasm klaga hon för det, fick e tjej orgasm ville hon ha mer. Hur man än gjorde skulle det tjatas om något. Störande. Den där tjejen jag var ihop med fick tydligen orgasm ibland. När hon fick det var hon olidlig, då skulle hon bara ha mer. Det störde mig, det störde mina tankar. Mina tankar var ständigt i skapandets värld. Poppoesi var coolt, men novellskrivandet var ännu bättre.

Jag älskade att skriva novellerna. Jag hade ju för fan en femma i novellskrivning från högstadiet och det höll i sig i gymnasiet. Visserligen torskade jag på ett ”IG” eftersom min novell var omoralisk, eftersom mördaren kom undan och offret lämnades till rovdjuren. Problemet var inte att min lärare inte förstod, problemet var att läraren förstod. Det var skinnskallarnas tid och novellen handlade om Norge och andra världskriget, inspirerad av tv-serien röd snö. Problemet var att läraren och jag hamna i gräl om hur vida det onda dvs. nassarna kulle vinna eller det goda. Min lärare militär morrade att det goda måste segar, man får inte ha en så dyster framtidssyn. Vi grälade i en timma, jag fick underkänt på novellen men fyra i slutbetyg. Lärarna på gymnasiet var snälla, klasskamraterna med, första året var struligt, alla slogs med alla men sen gick det bra. Den svenskläraren och jag träffar på varandra än i dag. Han är toppen. Han la sig i mitt skapande och styrde det åt alla tänkbara håll. Han lärde mig hur man skulle få spets på skiten, så att orden verkligen tog. Underbar. Underbar. Jag älskade en sak i gymnasiet, man fick snöa in, och man fick vara sig själv det var rätt att vara egen, hata knark, vara för bögars rättigheter och vara skapande. Det var gudomligt. Ful som stryk visst men fan vad underbart. Det fanns bara ett problem i min värld, ett stort problem. Ett hemskt problem.

Ett stort problem. Det viskas om att jag är homosexuell. Det är inget problem. Synen på homosexuella förändras. Jag önskade att jag varit homosexuell. Det mesta stämde ju, jag var geni, jag skrev, jag var insnöad på kultur. Men hemligheten var mycket värre. Jag var kompis med tjejerna, jag förstod dem men jag låg inte med dem. Håret växte och tjejernas intresse med det. hångel, men inget mer. Min hemlighet. Min svåra mörka hemlighet. Jag trodde själv att jag var homosexuell. Jag hade använt skrivandet till att knåpa ihop kontaktannonser i porrtidningar vilket alltid slutade med att brudarna skickade svar där de avböjde mina förslag för jag var för ung. hemligheten. Jag ville dö.

Det började på gymnasiet. Jag var sjutton år och min lärare var 32, hon stod och hjälpte kilen framför min bänk, hon lutade sig framåt över killen. Hennes häck var tre decimeter från mitt ansikte med dom tighta jeansen. Jag tyckte mig kunna se hennes fitta tränga genom jeansen. Jag höll på att dö. Hon var snäll, jag var inte kär, men vansinnigt kåt. Jag blev kåt på en kvinna som var 32 då jag var sjutton. Porr var inte kul, men filmer med snyggingar som Marika Lagercrantz och Diane Keaton gjorde susen. På sommaren sände tv4 erotik i sommarnatten med ”Emmanuelle” i tv-format. Emmanuelle blev väldigt inspirerande för mitt novellskrivande. Det var porrigt, det var snyggt, det var en bra story, det var en brunett, det var sagoformat och det var magi.

Världen skakade, rasade. Brunetter, gärna 540, brunetter, dom runda höfterna, kurvorna, allt det som tjejerna i skolan sakna. Hur fan kunde gud straffa mig så hårt? Brunetter med runda höfter, var det så svårt att ge mig lite böggener? Jag var tvungen att göra något. Tanken på dom där kvinnorna förföljde mig. Jag upptäckte att jag betedde mig rubbat på biblioteket där det jobbade två snygga blondiner med fantastiskt kurviga kroppar som var typ 37 medan jag var arton. Jag var tvungen att göra något. Hela mitt liv kretsade kring det och mitt flirtande med kvinnor som var typ fyrtio. En hemlighet som ingen skulle få reda på.


Jag härdade ut fast allt inombords var kaos. Jag tog studenten. Klasskompisarna som jag verkligen gillade hade fått antydningar av mig om vad som var problemet. Dom var sorgsna för min skull, men dom menade att dom gillade mig ändå. Tjejerna var mina vänner, inte mer än så. Studenten var över. Jag var tvungen att vara ärlig om min mörka hemlighet. Jag lovade dom närmaste att dom skulle få sanningen till midsommar. Jag var tvungen. Jag satte mig ner vid en gigantisk skrivmaskin och skrev ner sanningen. Men jag hade den uppfattningen att sanningar serveras bäst i sagoform. Jag skulle skriva om en kvinna, i texten skulle jag förklara allt i novellform. Vad skulle kvinnan heta? ”magdalena” fantastiskt namn. På midsommarftons eftermiddag 1996 var novellen klar. Mina vänner läste texten och reste sig upp. dom stirrade poå mig och gick ut och drack sig fulla. Jag gör ett tafatt försök att ligga med en av brudarna. Hon säger att hon överväger det för att hjälpa mig. Det blir inget.

Komvux och universitetet. Jag får beröm för att jag pratar så mycket och analyserar. Jag älskar skolan. Alla är snälla och det är underbart. På komvux är jag 19 alla andra är fyrtio, tjejerna med. jag måste plugga som fan för att komma i närheten av dom där kvinnorna. Kåthet driver mig framåt. Jag måste läsa på, fel, nu ljög jag, jag måste inte. Jag tokläser för att toppa alla andra. Jag ska vara bäst. Jag tokläser och sitter och skriver ihop små föreläsningar som jag sedan håller inför klassen.

Varje gång läraren ställer en fråga har jag en föreläsning klar. Jag läser in mig på Palmes alla tal och snor hans retorik rakt av. Den där svenskläraren som var militär har tränat mig på hur man använder rösten. Jag har gått specialkurser i att hålla tal och liknande. Jag radar upp det retoriska och briljerar samtidigt som jag sneglar på dom fyrtio åriga tjejerna som tindrar med ögonen. Dom tindrar med ögonen, dom vill fika med mig, dom lutar sig fram över bordet i kafeterian och jag säger massa smarta saker. Dom vill ha med sig mig på fester, dom berättar massa intima saker. Himlen, himlen, himlen. Jag skriver nätterna igenom, anteckningar, slutsatser kring ekonomisk politik. Skatter gör mig vrålkåt bokstavligen talat. Jag ser tabellerna framför moig och ändå dom där kvinnornas kroppar som rör sig. Jag älskar livet. Jag får snöa in och tjejerna gillar det. jag får vara med, det gör inget att jag inte får ligga. Jag får vara med och jag får vara med som den jag är. Dom kramar mig, dom gullar med mig. Dom utländska tjejerna med det mörka håret är så underbara.

Jag skriver poesi, det är bögigt och fjolligt men går snabbt. Poppoesi skriver jag på tre minuter, det måste kännas som ”Gessle” men det är roligare att skriva om politik, historia, religion eller något annat. Jag spenderar all min tid med att sitta med böcker och pränta ner fotnoter. Jag får ordförandeposter och får en chans att skriva tal vilket gör mig hög. Alla tal ska vara som Palm4es, fast Göran Perssons tal är rätt spännande de med. jag skriver och skriver, och när jag inte har skolarbete blir jag sorgsen. Det enda som kan lyfta upp mig ur mörkret är att sitta och skriva noveller. Noveller om hjärta och smärta. När skolan börjar igen efter jul eller sommaren blir jag lycklig, jag får skriva som fan, jag håller brandtal, jag håller föreläsningar, tjejerna tindrar med ögonen, killarna dunkar mig i ryggen, jag får inte ligga och det gör inget.

Hela världen förändras. På komvux och i slutet av gymnasiet hänger elever och lärare med varandra, bjussar på cigg, snackar politik, konst och litteratur. Moderater folkpartister och socialdemokrater. Dom har mig i ett hjärngrepp, dom är mina hjältar. Dom andra eleverna är också med. jag hävdar envist att ”poesi är för bögar, fjollor och kärringar. Dessutom är det bara feminister och kommunister som skriver poesi, död åt kommunismen.” Jag vägrar att bli sån. Aldrig. Jag ska bli något finare. Jag ska skriva noveller. Jag ska skriva erotiska noveller. Jag har hittat en genre som heter ”sexualromantiken” och det är smalt som fan, typ Lady Chatterlys älskare, no more åtminstone inte 1990. Jag ska slå mig in där och bli den törsta författaren inom genre. Poesi är bögigt, tramsigt. Brudarna hänger runt en, dom lyssnar på komvux och på universitetet. Örebro kommer in i den vevan. I Örebro får jag vara mig själv, där kan jag oblygt gå och kolla på brudar i fyrtioårsåldern, dessutom finns det någon for av sexbutik där man säljer sexleksaker. Jag får fortfarande inte ligga. Men vad gör det? Jag får börja andas. Nej poesi är för bögar, feminister, tramsiga kärringar som inte blir ordentligt knullade. Jag ger mig inte. Snabbt lägger jag till ”Fan Strindberg, Strindberg alltså… fröken Julie, passion…” det måste vara den smartaste raggningsrepliken i mannaminne. Brudarna stannar kvar. jag snöar in på Strindberg. ”Det är bara onda jävla kommunister och feministfittor som medvetet väljer att missförstå Strindberg, han älskar kvinnor, lika mycket som jag” började jag mina försvarstal. ”Strindberg, Strindberg Gessle, Gessle, Strindberg, brunetter, fyrtio år, brunetter, Strindberg, Gessle, brunetter…” ( dokumentär av mina onanivanor.)

Jag hittar hem. Skolvärlden, professor, sitta och snöa in i den akademiska världen, jag drömmer om att låsas in på Örebro universitet, sitta där och ha mina böcker, min dator, min klass som jag kan föreläsa för. Ja är hemma. Örebro. Men det vill sig inte så. Det går åt skogen, jag är för ung, för kaxig, och jag utsätter mig själv för en börda som jag inte fixar. Jag hamnar i Karlstad och Värmland som jag hatar. Jag hatar Värmland. Lärarna är dryga och otrevliga, dom springer med rödpenna och jag får inte prata. Det konservativa ska härska, rasism, homofobi och kristendomen. Jag hatar Värmland. Min pappa kommer från Värmland, varje gång vi åkte dit vart det problem. Ungarna i Värmland skulle alltid slåss, folk var fulla, jag var rädd. Jag var rädd så rädd när vi åkte till Värmland så jag klarade inte ens av att gråta jag vägrade att gå på min farmor och min farfars begravning. Jag sätter inte min fot i Värmland. Den där läraren som slet hårdast i mig var från Värmland. Brudarna var elaka i Värmland. Jag ville inte, Örebro var min stad. Läsa i Värmland knäckte mig psykiskt. Min psykiska ohälsa kom där i from av stress. Jag kunde plötsligt inte åka buss, jag kunde inte åka bil, jag kunde inte lämna min hemkommun. Studierna var över. Skrivandet? Var skulle jag nu skriva? Jag som skulle skriva böcker om massa teoretiska saker. Livet var över, jag var 23 år. Skolan som jag mindes den hade knäckt mig i helvetet på jorden Värmland. Jag var krossad.

Internet hade kommit. Jag hade min mörka hemlighet. Jag levde i ett samboförhållande. Andningsrummet var Örebros universitet. Det var där jag fick luft. Det var i Örebro jag kunde andas ut. Jag gömde mig där inne i stadens gator, och jag ville aldrig åka hem till den person jag levde med. den mörka hemligheten. Jag var 22 år. Hon hade förbjudit mig att skriva om så sjuka saker som Magdalena. Det var perverst, det var sjukt. Jag gick under. Min mörka hemlighet, och förbud om att skriva. Det fanns en webbplats på nätet för folk som skrev. Alla mina texter censurerades av min dåvarande så de inte skulle innehålla snusk. Jag satt uppe på nätterna och chattade. Jag såg kvinnorna fyrtio år, brunetter. Jag var olycklig. För att komma närmare dom som det varit på komvux ljög jag. Jag hävdade att jag var 35 sen fick jag in dem på ICQ. Cybersex, inte onani, men cybersex det var lösningen. Om jag kunde fånga deras intresse så pass länge att de ville fortsätta prata med mig skulle min vardag bli uthärdig. Det fanns bara ett sätt att lyckas med det och det var att göra dem kåta. Om jag misslyckades skulle jag tvingas sitta uppe med ångesten och i en miljö där jag bröts ner.

För att orka hela nätterna så var jag tvungen att förbereda mig. Jag var tvungen att ha cybersexet klart för mig innan jag loggade in. På eftermiddagarna skrev jag ner ett manus. Sen berättade jag historien. För jag var obekväm i att använda ”fitta, kuk, knulla och kåt” och jag var inte intresserad av hur brudarnas bröst såg ut. Jag ville ha sällskap. Sålunda tutade jag i brudarna 23 år gammal som jag var att cybersex med mig var annorlunda. Jag tog sikte på tusen och en natt. Varje kväll skulle jag berätta en historia där jag fick kvinnan att få en upplevelse om att hon var huvudkaraktären. Den kvinnliga karaktären kallade jag ”grevinnan” jag skrev manus och jag hade trånat för nu hade jag lyckats knåpa ihop ytterligare två Magdalenanoveller. Jag satt där med ångesten nätterna igenom jagade brudar på nätet och lockade dem med cybersex i sagoform bara för att ha någon att prata med. en kvinna dök upp. hon frågade mig ”vad heter grevinnan? Jag vill veta vad hon heter” när man har cybersex på ICQ år 2000 hinner man inte överväga sitt svar. ”Magdalena, Magdalena är grevinnan.” ”bra” svarade hon. ”nu ska du skriva böcker om Magdalena. Magdalena är en snygg brunnet, hon är inte grekiska som du hävdar, hon är Italienska, och hon är vädur… ” jag började skriva. Jag skrev Magdalena. Jag fick snöa in, jag satt och forskade, jag skrev långa föreläsningar i novellform. Det var det roliga, och jag kryddade upp det med sex. Jag var tillbaka vid den där uppsatsen i åttan. Magdalena tog över, ingen bögig fjollig poesi. Jag var lycklig i min olycka. Jag var konstant otrogen, min hund dog, jag var förkrossad över min hunds död. Magdalena höll mig kvar, jag blev utkastad och skulle skämmas. Jag hade varit otrogen med kvinnor i fyrtioårsåldern och det var perverst. Hur jag än bar mig åt förmådde jag inte att skämmas. Jag var supernöjd. Äntligen kvinnor med kroppar som kändes bra. Riktiga kurvor, ordentliga arslen, och jävligt perversa, nej jag kunde inte skämmas. Jag satt insnöad i att forska för Magdalenaprojektet. På den tiden fanns Vilda webben och passagen 35+ cybersexet hade jag lagt ner, nu skulle jag hitta läsare.

Jag satt och mailade ut novellerna, men det tog sig inte riktigt. Det fanns en person som var typ superkändis på nätet då. En brud som alla lyssnade på. Jag började ligga på henne, tjatade till mig hennes telefonnummer. Det fanns tre tjejer som var mer poppis än alla andra. Jag tjata som fan, fick telefonnummrena, ringde upp dem. Skaffade telefonummrena till dom andra stora på Vilda och på passagen. Jag föreläste, jag pratade som en galning och fick de att läsa Magdalena. Midsommardagen 2001 hade den största stjärnan av dem alla läst Magdalenas sol, bakfull som hon var. Hon ringer upp mig och säger vänligt ”fan det här är bra du…” sen sitter hon en hel kväll och lägger ut meddelanden på den öppna chatten ”läste PPQ´s Magdalena jag vill ha mer.” Allt vände. Nätet var inte så stort då, det fanns vilda, passagen, inget poeter. Magdalena tog mig tillbaka till livet.

Allt förändrades. Det var som på universitetet. Jag bjöds in på privata fester, jag bjöds på mat och liggandes i soffor och på madrasser fick jag föreläsa om Magdalena. Det vart inget liggande, men jag fick föreläsa, jag fick vara professor. ”Poesi är för bögar, kärringar, feministfitter och fjollor” sa jag stöddigt ”men Strindberg…” arbetslös och på socialbidrag, psykisk ohälsa men Magdalena som rusade fram. Internet var så litet då, jag var känd. I över ett års tid var jag hemma en gång per månad i princip för att hämta ut mitt socialbidrag, annars kuskade jag fram och tillbaka mellan Örebro och Stockholm, Mälardalen. Jag var alltid på väg, och alltid med Magdalena med mig. Jag älskade Stockholm, Eskilstuna, Örebro, jag sov över hos folk. Det var helt hysteriskt. Det var en ny tid. Internet med dess anonymitet gjorde att folk började leva ut, nördarna träffades på nätfester… jag var tjugo fyra och skrivandet var min väg in till den världen. Jag skrev knappt ingen poesi. 2004 tar min relation slut, samtidigt dör en av mina bästa vänner. Magdalena kändes fel. Allt var borta. Jag förstod inte att det gör ont att förlora. Sorg, ilska och smärta fatta jag inte. Jag blev argare, bittrare och hemskare. Min psykiska ohälsa och mitt matmissbruk tog över. Jag började skriva poesi. Poeter hade kommit. Jag var på väg att kastas ut från poeter, redaktionen jagade mig, dom andra poeterna skrev ilskna mail. Dom klagade över min stavning. Jag såg åter igen rödpennan och den här gången skulle dom inte vinna. jag försvarade mig. ”dina texter är för långa” eller ”du måste stava bättre” eller Du får inte skriva om sex, det är osmakligt och det är inte poesi” allt det där som jag kände igen. Jag vägrade. Dom skulle inte få kasta ut mig. Nu flög fan i mig.

Jag mindes den lilla pojken som dragits över skolgården av elaka lärare, sett på när hans klasskompisar förnedrats och misshandlats av en vuxenvärld. ”Jag vart tokig. Bögeri eller inte, fittfeminism och fan och hans moster, nu jävlar ska dom få se, jag viker inte. Jag ska skriva poesi för alla dom som inte är fina, för alla dom som dom fina människorna ska bestämma över. Min poesi ska knulla dom i arslet ”jag ska skriva på poeter, jag ska ge dom. Dom ska få. Jag ska slåss. Jag hatar poesi, men jag tänker inte ge mig. Jag vill skriva noveller, men okej, poesi kan tjäna sitt syfte. Jag mådde allt sämre och sämre, men den här kampen skulle jag vinna.


2007 då har jag skrivit om så mycket negativt, triggat mig själv till en så milda grad att jag kraschar. Jag försöker ta livet av mig. Alla reagerar, man har hårdbevakning på mig. Jag får inte ta ett steg utan att jag är bevakad. Fångad, mellan liv och död. Jag skiter i skrivandet. Jag vill bara dö. Julhelgen 2007 min dåvarande sambo är hemma alldeles för länge, dessutom dåvarande svärmor. Jag är superhårt bevakad. Alla går på tå, för ingen vet när jag ska explodera och bli ursinnig, jag vet det inte och ingen i omgivningen. Jag kan när som helst bli tokig. Situationen är omöjlig, men ändå envisas man med att hålla mig vid liv. alla vet, jag stinker ångest, och dom få som finns kvar envisas med att hålla mig vid liv. jag hatar dem för det. sommaren 2008, jag kan fortfarande inte skriva, jag blir argare och argare, mår sämre och sämre och jag är ständigt övervakad. Julen kommer 2008 min dåvarande samborelation är över. Chansen kommer, hon ska vara ute förepåsk har hon sagt. Då ska jag ta livet av mig. Sitter hemma hos pappa på jul. Pappa är orolig och ledsen, min lillebror är förbannad. Dom hävdar att jag håller på att äta ihjäl mig, jag kommer dö. Det tog. Jag måste banta.

LCHF gör susen. Allt blir knäppt, men ångesten finns kvar fast inte på samma sätt. Självmordstankarna skingrar sig. maj 2010 spenderar jag med ångest upp över öronen. Det ska snart bli sommar och jag är helt knäckt. Jag låser in mig, gömmer mig i husets mörkaste rum, där ligger jag inlåst hela maj med två katter och en massa film. Jag vägrar att svara i telefon. Midsommarafton är en mardröm, jag är urförbannad över folks fjollerier kring den svenska sommaren. Jag sitter instängd och hatar. Midsommardagen, jag är jublande glad. ”Nu blir det mörkare och mörkare era jävlar” tjuter jag lyckligt. Tanken slår ner i mig. ”jag överlevde, vad fan gör man nu då?”

Jag sitter i trädgården, solen strålar och jag mår bra. Vad ska jag göra? Jag har aldrig mått bra, eler jo, då jag skrev, då jag skrev Magdalena. Det finns inte på världskartan. Jag går aldrig tillbaka till Magdalena. Jag vill fota dessutom. Men poesi då? jag funderar på det. poeter igen, men nu med en helt annan attityd. Nu ska här inte vara självmordstexter och ilska. Aldrig mer. Nej ska jag tillbaka ska det vara poppoesi, då ska det vara en hyllning till den där fjortonåringen. Det ska vara som ”Gessletexter.” jag blir glad. Jag blir triggad, jag blir eggad. ”jag skiter i allt, jag vill in på poeter och ha kul, och ösa ut poppoesi, skit samma om folk gillar det. Jag har ju kul. Poppoesi, och ja just det ja, alla som kommer med rödpenna, har åsikter om vad som är rätt eller fel ska jag förlöjliga, det måste finnas massor a folk som utsätts för sånt som jag utsattes för, det är ju för de jag skriver. Poppoesi i massor, klubbat och klart. Poeter hade förändrats. Den nya redaktionen är gudomligt bra och jag upplever att man kan andas och skapa. Det var vänligt, det var välkomnande och det var friare. Jag la ner tanken på att slåss och gick helt upp i att börja skriva poppoesi. Jag tyckte om att knåpa ihop popoesi, rim, massor med rim. Jag älskade det samtidigt som jag började fota Suzy vilket var det roligaste jag visste.

Mitt i centrala Örebro står Suzy och bråkar med en basker och hon pratar om att hon ska ge ut sin poesi. Jag blir avundsjuk, jag vill också ge ut något ju. Suzy tröstar och tycker att jag också ska ge ut poesi. Det känns fel. jag mår illa av blotta tanken. Det känns omanligt. Vi tar bilder vid våghustorget. En röst börjar eka i min skalle. ”författaren drog kappan runt sin kropp..” va? ”författaren är död”. Rösten fortsäter jävlas. Jag försöker fokusera mig på att fota Suzy men det går inte. Jag hoppas att Suzy inte ska märka något. Rösten förföljer mig under hela tagningen, in på Köpmansgatan. Mitt sinne lämnar fotandet och börjar tänka i gamla invanda banor. Jag börjar se scener framför mig.

Hemma sitter jag och gör ”female street piccasso” jag är helt frånvarande. Jag mår bra men jag ser bara Magdalenascener framför mig. Nervöst börjar jag tjuvkika på gamla noveller. Jag gör en överenskommelse med mig själv. Om Suzy ger ut ”sekunder av mitt liv” ska jag ge ut Magdalena. Jag beslutar mig för att lämna poeter för att ge Magdalena ett år. Jag har vissa saker som jag vill göra upp med. för första gången ska jag gräva i mig själv utan att ta fram negativt skit. Men jag är skyldig den där fjortonåringen det, och jag måste förklara varför jag gjorde så många illa med mina självmordsförsök. Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen, världsekonomin går åt skogen. Det behövs ljus, Magdalena behövs. Det behövs glädje, det behövs mys. Jag skriver ner ett par ämnen som jag ska älta. Ett flertal novellsamlingar där varje samling har en ny novell, allt ska skrivas under ett år. Ett år, inte mer. Jag går in i det, jag mår på sätt och vis bra men jag försvinner igen,. Ett år. Sommaren 2011 är jag klar med projektet. Jag får för mig att skriva en helt ny bok om Magdalena. Jag börjar i slutet av juli och är klar oktober 2011. tillbaka till maj 2010. vad gör man nu?

Vad gör man nu? Magdalena är klar. Jag har skrivit mitt första romanmanus, tonårsdrömmen är förverkligad. Jag blir uppmuntrad av påminnelsen om jul. Jag ska få dekorera till jul. Det gör att jag taggar ner och får balans. Jag älskar jul. Jag längtar efter snön, och jag blir glad. Jag vill skriva fler romaner, men mitt språk håller inte. Jag har kommit till insikt att poesi hjälper till att skapa ett rikare språk. Jag älskar att producera, knåpa ihop saker och ting. Jag beslutar mig för att återvända till poeter med ambitionen att träna språk. Bildspråk. Jag måste bli bättre. Jag älskar att sitta och öva på det sättet.

Sen kommer dom andra glädjeämnena in jag kan sitta och läsa andra, jag kan kommentera. Jag tvingar mig själv att skriva minst fyra timmar varje dag för att jag mår bra av det, för att jag ska utvecklas, för att jag ska få chansen att skriva den där nya romanen en vacker dag. jag älskar att skriva för att det är det jag har gjort hela mitt liv. Enda sen de drog in mig i det där rummet för at tala om att jag skulle få streck. Dom första texterna är skitdåliga, det gör mig glad, då har jag något att jobba på. Marie Fredrikssons röst ekar, o och om igen kör jag all musik som har med Gessle att göra. Jag förbjuder mig själv at lyssna på Le marc och Winnerbäck eftersom det gör mig låg, jag tillåter mig inte att lyssna på Guns and roses eftersom det gör mig aggressiv. Gessle, madonna, Strömstedt, Alice Cooper och Aerosmith, om och om igen. Maries stämma. ”speak to me…” en vibration. ”sänd” viskar jag. ”sänd” texten bara kommer. Jag berusas. ”sänd” viskar jag medan jag rusar till datorn och skriver ner texten. Jag är glad. Jag är glad. Jag lovar mig själv en belöning, Örebro, kamera och romanskrivande en vacker dag om jag bara över bildspråket. ”Sänd” viskar jag. ”sänd” poppoesi…

Utmaningen var att berätta varför man skriver. Jag försökte förklara med diktform, det gick inte. Jag har försökt förklara i någon form av novellform. Jag kan inte. Jag kan hitta på massa floskler som låter bra men osar lögn. Jag kan bara visa hur det gick till. Hur det blev som det blev. Jag har alltid sett det som ett producerande. Jag tycker om att knåpa ihop saker som vibrerar rätt, som ett experiment. Testa en tes, skapa en teori och se om det funkar. En nyfikenhet. Samtidigt är ambitionerna med mitt skapande att underhålla och roa och visa att vem som helst kan, man behöver inte vara så jävla bra. Killen som skulle få streck i engelska kan, då kan ni med. strunta i dem med rödpennor. De som håller på med rödpennor och trams är dom som inte kan skapa men önskar att dom kunde. En bra story är en bra story, en bra film är en bra film, håller storyn spelar det ingen roll om det är en okänd skådis eller brad pitt, vice versa är storyn usel kan inte ens Anthonyo Hopkings rädda den.

En bra bild är en bra bild, skit samma om den är tagen med en mobil eller en kamera för 100 000. det är ett av de viktigaste budskapen i mitt skapande. Man ska inte vara rädd för att man inte kan eller för att man inte har den flashigaste utrustningen, har man kul så kommer man vara framgångsrik. Det andra budskapet är att visst kan man skriva om sorg och smärta, men för mig personligen höll det på att bli min död. Även om jag skriver om min ångest i dag så publicerar jag det aldrig, det sprider dåliga energier. Det är bättre att göra folk kåta så dom onanerar än att få dem att gå till fönstret och kika ut för att få en känsla av att världen är ond och sedan med raska steg gå in i hallen och hänga sig. kåthet bra, självmord mindre bra. Jag skriver ör att alla ska få finnas, det spelar ingen roll om du är muslim, om du är transvestit, om du är moderat, alla ska få finnas, och dom ska få vara som dom är. Jag vet hur det går när man inte får vara som man är. När man måste bära den mörka hemligheten om att kvinnor med kurvor runt fyrtio, är himelriket. Ingen mår bra av det.

Om någon kommer med en rödpenna, le mot dom, dom kan oftast inte skapa. Be dem vänligt att ta sin lilla rödpenna och rita en ring runt det stället på kroppen där deras hjärta borde finnas. Det är inte säkert att dom vet var hjärtat sitter, men var så pass schyst att ge dem en chans. Kommer dom fina människorna och använder fina ord, spela dum, spela riktigt jävla dum. ”oj vilka svåra tjusiga ord, jag som är så liten och dm förstår dem inte, kan du förklara vad orden betyder så även jag ett korkat litet jon kan förstå.” Det är sällan som dom kan det. det där med fina ord är enbart ett maktmedel att trycka ner andra, få andra att känna sig dumma. Acceptera inte det. ta inte den skiten. Dom har fel. varför prata på ett sätt som inte folk förstår? Vad har man uppnått med det? varför skriva så att ingen begriper?

Jag minns fjortonåringen som rev biologisalen. Varför skriva sånt som ingen förstår? Vad ger det? är inte tanken med skrivandet att man ska mötas och förstå varandra, det fina språket tenderar att skapa klyftor, klyftor skapar rädsla och kyla, i vår värld i dag finns det nog av sådant, vi behöver inte mer. Minska klyftorna, försök att få alla att förstå så dom inte känner sig dumma, försök mötas inte särskilja. Det är en av de andra viktiga hörnpelarna i mitt skapande. Ambitionen ska vara att alla ska förstå, dom behöver inte gilla det jag gör men ingen ska känna sig dum för att den inte förstår. Det är viktigt, det är viktigt att vi kan mötas och att vi kan prata. Det är viktigt för demokratin att få folk att ägna sig åt kultur eller konsumera. Då får inte kulturen vara så fin så att konsumenten reagerar som jag gjorde då jag var fjorton och skulle läsa Fröding, det motverkar demokratins främjande. Jag gör inte anspråk på aatt vara bra, jag gör inte anspråk på att vara fin, jag gör inte anspråk på att vara djup eller skriva om mina innersta känslor. Jag gör anspråk på att skapa något som känns positivt och som dom flesta kan förstå, sen om dom gillar det eller inte är en annan sak. Jag är skyldig fjortonåringen inom mig själv det.

Känslan som man får närma man sett en romantisk film innan man somnar är vad jag vill skapa. Jag vill inte att publiken ska gråta. Gråter folk då har jag misslyckats. Dom ska springa runt med fåniga leenden och uppföra sig som romantiska fjollor. Romantiska fjollor är fint, skriva poesi är omanligt.

Jag vet vad psykisk ohälsa innebär. Ja vet också att för mig blev det värre och värre då jag bara lyfte fram mörkret. Jag vet vad poppoesin gör med mig, den skapar ljus i mig. Varje gång jag bryter ihop kör jag Gessle och Strömstedt tils jag blir glad. jag kan inte tala om för er varför jag skriver. Det går inte. Uppgiften är mig övermäktig. Jag misslyckades totalt, det blir streck i betyg, rödpennan kommer piska mig och jag älskar det. det är bara sån jag är, hopplös, retsticka och… ja… nej… visst är det skönt att leva…

Jag älskar en bra story, mina föräldrar läste för mig, min mormor och morfar berättade sagor rakt upp och ner. jag älskar sagor. Kanske är det därför jag skriver? By the way denna text är inte ett dugg objektiv, och det är fullt möjligt att om någon frågar mig om en vecka varför jag skriver så kanske jag ger ett helt annat svar. Eller svar? Jag har ju inte svarat på frågan, men som dom säger på universitetet saknaden av ett svar är också ett svar. Man får naturligtvis även be om ursäkt för ett ovårdat språk, och en hel del ganska enkelspåriga tankebanor etc… men de behövs för att ge en inblick av upplevelsen. Korrekthet är inte min starka sida.