Det tjutande ljudet plågade han, han gjorde ett desperat försök till att resa sig men glassplittret i hans sköra händer hindra honom. Han rullade över på rygg för att försöka till ett resa sig med magen och ryggen, han lyckades. Tjutet i hans öron började släppa, och de skarpa skottljuden blev allt mer klara. Han stod förvirrat i den stora våningen, hans kamrater skrek till varandra samtidigt som de desperat försökte överösta den allt mer växande fiende styrkan på gatan. En tät dimma av rök ifrån de sönderskjutna gipsväggarna och gevärsröken försämrade hans syn när han styrde sig själv emot trapphuset. När dörren tillbaka till lägenheten slogs igen bakom honom, dämpades de skarpa gevärsskotten. Trapphuset ekade dovt av skotten och de plågade skriken ifrån gatan, som närmade sig steg för steg. När han kom närmre ytterdörren ut till gatan planerade han att vända ryggen till ytterdörren och gömma sig i källaren på det stora lägenhetskomplexet, men något inom honom drog han till ytterdörren. Ljuset som sken igenom de många små skotthålen i dörren blände honom, som ett ljus i ett oändligt mörker såg han det. Han kämpade emot lusten, men det tog inte lång tid förrän han stod med ett stadigt grep om ytterdörrens handtag. Svetten rann nerför hans panna och smärtan i handen isade när han i en hastig rörelse öppnade dörren. Det starka ljuset förblindade honom, han vacklade sakta ut på gatan och de skarpa gevärsskotten dundrade igenom honom. Med synen åter kunde han klart se vad som pågick, människor låg blodiga under den stekande solen, en skarp doft av krutrök och ljummet blod, skrikande soldater med kraftiga gevär. Han stod i chock, var det på riktigt? Han stirrade på sina blodiga söndertrasade handflator och kände smärtan rusa igenom hans rygg, det var på riktigt. Som av en reflex kastade han sig till marken med en hård duns, han började omedelbart krypa i riktning ifrån hela striden som pågick. Efter ett par meter började stanken ifrån de döda kropparna göra sin verkan på honom, han stannade upp för ett par sekunder men fortsatte snabbt. Helt plötsligt hände något otänkbart, en soldat lade märke till honom när han ålade sig igenom den blodiga gatan, soldaten drog upp han i hans nackhår och kastade han en bit. Nu var det slut med allt tänkte han, hans hjärta bankade så hårt att någon som stod bredvid skulle kunnat känna det. Han slöt sina ögon och drog ett djupt andetag. Tårarna började falla, han kände ett slag av förtvivlan men än hade inget skott gått av. Han öppnade ögonen och blev förvånad då soldaten inte längre stod framför honom med geväret i högsta hugg, soldaten låg i stället en bit framför honom med flertal stora hål i bröstkorgen. Soldaten hostade febrilt och gjorde gång på gång misslyckade försök till att fatta andan. Konstigt nog kände han ingen sorg eller medömkan för den döende soldaten, istället tog han upp sin tidigare färdriktning och fortsatte krypa.
Med det allt mer ökande avståndet ifrån striden och de nu dova gevärsskotten kunde han nu för första gången på länge lugna ner sig smått. Han vände blicken bakåt men såg inget speciellt, han reste sig och joggade raskt till en minst två meter hög stenmur, han hoppade upp och fick tag, han kämpade med att dra sig upp och plötsligt kändes en stor hand ta tag i hans, han drogs snabbt upp och kastades in i en närliggande vägg, adrenalinet i hans kropp dämpade smärtan men de snabba slagen i hans ansikte därpå var svåra att kväva. Efter de första utslagna tänderna kunde han inte känna så mycket och att stå rakt verkade nästintill omöjligt. De svullna ögonen gjorde det svårt att se vem som just misshandlat honom, han hostade upp lite blod och kände en iskall smärta i bröstet. ”Vad ska vi göra med honom?” kunde han utskilja att de sade. ”Skjut honom, slå ihjäl honom, inte fan vet jag, få bort honom bara!” När han kände någon dra honom i nackhåret fann han ingen plötslig lust att bryta sig fri, han släpades sakta över de hårda kullerstenarna, äntligen skulle det snart vara slut med det hela. Med en hastig rörelse ifrån den främmande mannens sida så stod han snabbt upp, framför honom stod en vacker äng ut i det dystra landskapet, dess skönhet värmde honom som en moders kärlek. Han gav ifrån sig ett smått leende och hörde geväret som han väntat på, klatscha till bakom sig. Han slöt ögonen och sade, ”Tack Gud”.