Allt är förutsägbart; allt är ett lagbundet nollsummespel. Tillvarons styrande princip är nollsummespelet. Hittar jag en femtioöring sedan jag köpt en skraplott blir lotten naturligtvis en nit – det var ju i stället femtioöringen som blev min vinst, ett litet plus som genererar ett något större minus, nitlotten. Ser jag en vacker kvinna när jag just köpt lotten blir åsynen av henne min vinst och lotten självfallet en nit. Andra som inte är nollsummetänkare som jag skulle i stället lätt ha kunnat dra helt felaktiga slutsatser efter fyndet av femtioöringen eller anblicken av den sköna damen. De skulle helt enkelt inbilla sig att dessa små fynd skulle indikera att de ”hade tur med sig”, och att de därför borde vinna på lotten också. Så fel de resonerar! Jag är nollsummefilosof och menar ungefär: ”Nollsummespel, sade räven om rönnbären.” Vad rönnbären står för torde den avancerade läsaren själv kunna räkna ut.

 När en människa tänker och agerar utifrån nollsummespelsperspektivet blir hela tillvaron så oerhört trygg och förutsägbar, och hon slipper otrevliga överraskningar. Denna princip ger alltså en skön känsla av kontroll och förståelse av ett öde som i sig är både obegripligt och okontrollerbart. Nollsummespelet innebär att allt roligt måste betalas i efterskott i form av trista, negativa upplevelser. Tyvärr kan aldrig något tråkigt i förväg betala en framtida njutning eller behagsupplevelse med detta synsätt som grund. Tillämpat i större, kosmisk skala skulle detta innebära att ett lidande på jorden aldrig i förväg kan betala en himmelsk lycka efter den fysiska döden. Däremot finns alltid risken att ett lyckligt jordeliv måste betalas i ett liv efter detta med motsatta förtecken. Ja, den risken är i själva verket ganska stor. Lidande i nuet garanterar alltså aldrig ett himmelrike efter döden. Inte heller i detta fysiska liv kan vi i förväg betala för vår framtida lycka.

 Det finns med andra ord en alldeles uppenbar betalningsprincip i världen. Allt kostar. Ljus kostar mörker, men mörker i sig kan aldrig garantera något ljus. Därför förutsätter ljus mörker men mörker behöver för egen del inget ljus. Allt hade kunnat förbli mörker, en enda stor, mörk och tom intighet. Ljuset har trots detta ett egenvärde, medan mörkret bara har ett slags värde som kontrast eller balans gentemot ljuset, värde att i efterhand betala för de ljusa upplevelserna.

 Det finns otroligt många indikationer i mitt liv på att livet just är ett nollsummespel Därför är det alltid en garant mot både katastrofer och besvikelser att alltid försöka sträva efter att lägga sig någonstans i mitten, att undvika att ha alltför roligt när det handlar om nöjen och livets ljusa sidor, att leva neutralt och balanserat. Den basala livskänslan bör vara en känsla av likgiltighet, att alltså sträva efter att lägga sig i det mellangrå läget, nära noll.

 Jag minns när jag en gång, nästan som en självklarhet, vann en tusenlapp på en skraplott och dagen efter fick skattebeskedet, som meddelade att jag hade fått tretusen i kvarskatt. Ödet ger med ena handen och tar med den andra. Vid ett annat tillfälle hade hela släkten haft roligt på ett födelsedagskalas för en äldre släkting som ”fyllde jämnt”. En vecka senare var födelsedagsfiraren död. Ödesmakterna hade uppnått den balans de alltid eftersträvar.

 Kanske har jag inte alltid sett livet som ett nollsummespel, och det är först på senare år jag gett det den beteckningen. Från början handlade det mer om manifestationer av talesättet att det ”kommer surt efter” eller ”att allt har ett pris”. Måhända var det från början bara en känsla av att livet har en mörk och en ljus sida, och att en övervikt på den ena sidan alltid uppvägs av ett motsvarande värde på den motsatta sidan, alltså ett slags allmänt balanstänkande.

 En gång i min tidiga barndom var jag väl som alla andra, ville ha julafton eller födelsedag alla dagar på året, ville väl alltid ha roligt, aldrig vara ledsen, alltid glad, leva i ett överflödande ljus. Det är så vitt jag kan bedöma fortfarande mänsklighetens gamla dröm om paradiset och livet i Guds närhet, ”ljus, överflödande ljus”. Detta kan i och för sig, för en vuxen person, tänkas som en kulminerande behagsupplevelse, en aldrig upphörande orgasm. Så insåg jag att det tillståndet vore en omöjlighet, åtminstone i denna fysiska värld. Det måste ju uppvägas av en följande kulminerande period av helvetiskt lidande Då förstod jag också att mitt livs strävan borde vara att uppnå och upprätthålla det mellangrå, trygga läget, ett driftsäkert, begränsat läge med snäva ramar. Här kan jag i stort bara förvänta mig lagom och behagliga skiftningar på skalan uppåt och nedåt för att få omväxling, då ju alla vet att ”omväxling förnöjer”.

 Så har jag alltså inordnat mitt liv efter ett slags balansprincip grundad på nollsummespelets odiskutabla faktum. Efter varje stund av exempelvis sexuell njutning – när jag ibland unnar mig en sådan – ställer jag mig med flerdagarsdisken, städar toaletten eller putsar fönster. Då vet jag att jag säkert kommer att betala för den försvinnande stunden av lycka – och att jag dessutom betalt den på ett kontrollerat och tryggt sätt. Annars hade jag riskerat att njutningen skulle betalas med en trist händelse bortom min kontroll, t.ex. genom att jag hade brutit ett ben oförhappandes eller fått en extremt och obegripligt hög teleräkning. På det här sättet, när jag s.a.s. frivilligt betalar de lyckliga stunderna med en riktigt rejält tråkig aktivitet, då har jag kontroll. Ingenting utanför min beräkning kan i regel inträffa. Jag har med andra ord full koll, grundad på insikten om nollsummespelets faktum. Ändå kan jag leva ett hyfsat bra liv – bra på ett neutralt, icke överdrivet sätt – genom att levnadsmässigt ha placerat mig i det mellangrå ksiktet. På så vis kan jag njuta av ”lagoma” fluktuationer uppåt och nedåt, men slipper bli helt uttråkad och less på det hela och undgår därmed obehagliga överraskningar. Livet blir alltså ganska behagligt, i bemärkelsen i det närmaste helt förutsägbart.

 Den uppmärksamme har förstås redan insett i vilken fälla jag riskerar hamna, eller hur? Just det, förr eller senare kommer något helt oförutsägbart att inträffa. Men även detta har jag hittills lyckats bemästra på ett tämligen tillfredsställande sätt, med hjälp av ett mynt och min s.k. uppdragstärning. Vid varje månadsskifte kastar jag krona och klave med mitt mynt, en enkrona från mitt födelseår, naturligtvis, för att se om den nya månaden skall bli en uppdragsmånad eller ej, alltså om den skall innehålla ett slumpmässigt bestämt uppdrag eller ej. Krona betyder ”ja” och klave ”nej”. Enkelt, eller hur? Blir det då krona kommer jag att använda min speciella uppdragstärning under månaden. Varje dag använder jag den. Den har ju, som alla vet, sex lägen, sex sidor, men ett av dem kallar jag neutralt. Kommer det upp gör jag således ingenting. Jag slår sedan med tärningen varje morgon tills någon av de icke neutrala sidorna kommer fram. De olika sidorna står för olika ”uppdrag” av tämligen vansinnig och normalitetsbrytande karaktär. Hur uppdragen ser ut mer konkret tänker jag inte gå in på här, men jag kan säga att de verkligen lever upp till att helt fjärma min tillvaro från den ”behagliga förutsägbarheten” och det mellangrå läget, som jag nämnt tidigare. På så vis inträffar med jämna mellanrum något okontrollerbart i mitt liv, som dels bryter den normala omväxlingen, dels hindrar något ännu värre att inträffa.

 Jag skulle kunna säga att min uppdragstärning skänker omväxling och faktiskt trygghet men på en högre nivå. Med jämna mellanrum låter jag alltså mig själv mista kontrollen temporärt. Verkar inte det härligt paradoxalt? Det är just sådana paradoxer som jag tror hindrar oss människor från att låsa in oss alltför mycket i sannolikheter och logik, mentala fängelser som det krävs en smärre katastrof att befria oss från. Men jag lever i full, paradoxalt kontrollerad, frihet. Andra gör det kanske med alkohol och droger, jag gör det med en gammal enkrona och en tärning. Dessutom väljer jag med jämna mellanrum ut nya uppdrag men låter alltid minst ett vara kvar. Naturligtvis handlar det om en helt vanlig tärning, vars punkter jag låter symbolisera det jag för tillfället i förväg funderat ut. Ibland är ettan det neutrala läget, ibland någon av de övriga sidorna. På så vis når omväxlingen och den slumpmässigt betingade friheten ännu högre nivåer. Allt detta hade jag naturligtvis kunnat utföra med min dators hjälp, men jag vill ha känslan av ett slags mekaniskt betingad, ursprunglig slump, inte vara styrd av ettor och nollor. Nej, metall och trä, dessa skall styra mina uppdrag, metall och trä aktiverade genom en handrörelse.

 Jag funderar kontinuerligt ut nya uppdrag för varje period, vars längd naturligtvis skiftar på ett finurligt sätt jag här inte vill avslöja. Vissa hemligheter måste förbli hemligheter. Minst ett uppdrag kvarstår alltså, minst ett byts ut, när en ny period kommer. Inspiration för att komma på nya uppdrag får jag av att se på nyheterna i tv och genom att läsa tidningar. Det handlar förvisso aldrig om direkta olagligheter i betydelsen rån, trafikförseelser eller överfall; snarare skulle det kunna karakteriseras som förargelseväckande beteende och onödiga provokationer, men inga våldsamheter, och jag förstör ingen vare sig privat eller allmän egendom.

 Grunden för min vardagstillvaro är visserligen alltid nollsummespelet, men som jag beskrivit det nu, är det ju ett avancerat och paradoxalt sådant. Det är utformat både för optimal kontroll och kontrollerad hämningslöshet, blott med syftet att jag efter bästa förmåga skall leva så bra som möjligt men hela tiden tänja på tillvarons gränser. ”Omväxling förnöjer” lyder en annan av mitt livs stora sanningar.

 Nu inbillar sig kanske någon att jag ägnar större delen av mitt vakna liv åt dessa slumpuppdrag, men så är alls icke fallet. Hanteringen av det hela är effektiv och rutinerad, bara slumpen lämnas åt slumpen och det finns hela tiden inslag som bryter både effektivitet och rutin på ett sublimt sätt. Jag har ett vanligt arbete jag inte vill berätta för mycket om här, då det skulle kunna ge mina uppdrag mindre spännvidd och djup. Inte heller finns det några simpla, digitala uppdrag på nätet, nej, allt sker i realtid i den yttre, konkreta vardagsverkligheten. Skräp vore det ju annars.

 Kanske någon hoppas och vill att jag nu skall berätta om ett typiskt uppdrag som min tärning faktiskt gett mig, men detta skulle också inkräkta på min frihet, som jag ser det, varför jag vill ge ett helt fiktivt exempel för att förtydliga. Detta skulle aldrig kunna realiseras då jag inte har för avsikt att någonsin använda det. Jag har ju valt att berätta om det nu i stället. Detta exempel är tänkt att på ett ungefär karakterisera mina uppdrag, provokation, förargelseväckande beteende, galenskaper i allmänhet. Stolt kan jag meddela att jag hittills aldrig åkt fast även om det vid ett par tillfällen varit, som det kallas, nära ögat. Emellertid vet jag att det förr eller senare måste ske, så att jag inte drabbas av något ännu mer oförutsägbart.

 Hur kan då ett uppdrag se ut? Förutsättningen är att det är en månad då det gamla myntet i början av densamma sagt just ”ja, detta är en uppdragsmånad”. Första dagen kastar jag så tärningen och det blir ett neutralt, icke-uppdragsutfall. Jag glömde berätta att när ett uppdrag väl utförts en viss månad får tärningen vila resten av månaden. Annars skulle mitt liv bli helt kaotiskt och helt mista balansen och sansen. De flesta uppdrag ligger därmed i början av månaden av rent statistiska sannolikhetsskäl. Detta är förstås ett problem och något jag därför måste finna en lösning på, slipa min metod på något sätt. Jag vet bara just nuinte riktigt hur.

 Nåväl, så blir det den elfte – i och för sig ovanlig t sent – och dags för ett uppdrag. Låt oss säga att tärningen hamnat på tre vita prickar och att detta betyder: ”Gå en runda på stan naken vid kvällstid!” Vissa uppdrag är anpassade efter årstiden, andra inte. Vi antar att detta inträffat i september och att det är en lördag, för enkelhetens skull. Klockan är tio på kvällen och det är dags. Uppdraget utförs kort sagt till belåtenhet. Så enkelt kan det alltså se ut, så enkelt är det oftast, även om vissa komplikationer kan inträffa. Kontrollen släpps alltså helt under kontrollerade former, och det avancerade nollsummespelet upprätthålls. Sedan går jag som vanligt till jobbet på måndagen, fräsch och uppiggad, medveten om att jag har full kontroll och koll ännu en månad.

 Slumpuppdragen är trots allt inte det viktigaste inslaget i mitt liv, inte heller mitt dagliga arbete. Uppdragen är förvisso ett nödvändigt inslag, men inte huvudsaken, inte själva kärnan. Nej, det är i stället så att jag har en liten spännande fritids- eller frihetsverksamhet. Ja, det är alltså mer än bara en hobby, faktiskt, något som betyder väldigt mycket för mig. Det kanske inte är något ovanligt, men det är ytterst tillfredsställande. Säkert har ni redan räknat ut att jag lever ensam, men jag har två underbara väninnor. De känner inte till varandras existens och jag har lyckan – den alldeles lagom lyckan – att umgås med båda två lika kravlöst och obundet. Den ena är blond och den andra mörk, som ni förstår. Den ena är lång och smärt, den andra kort och mullig. Den ena vill alltid ha missionärsställningen, medan den andra föredrar bakifrån, den senare till min stora och breda lycka. Det handlar helt enkelt om balans, kära läsare, ingenting annat, alltså ett slags nollsummespel även på erotikens område. Ändå är inte detta min mest spännande och intressanta kärnverksamhet. Sexuallivet är ett naturligt och ofrånkomligt behov som det är nödvändigt att tillfredsställa, och innebär bland annat det regelbundna dränaget av prostatan. Det är inte något vi egentligen kan lägga till eller ta bort från vårt liv om vi vill må bra, fysiskt och psykiskt.

 Vad är det då som är så viktigt och intressant för mig, bortom arbete, uppdrag, sexualliv och, faktiskt, nollsummespel? Vad kan vara bortom nollsummespelet, det jag kallat den styrande principen i tillvaron? Det tål att fundera över.

 Svaret är lika enkelt som självklart. Jag sätter helt enkelt ihop helt fiktiva berättelser om ickeexisterande personer, historier som jag berättar i första person singular för att de skall bli mer trovärdiga. Som den här, alltså…