När han hörde en bil köra upp på garageuppfarten klättrade han snabbt ner från favoritgrenen i trädet som stod utanför hans sovrumsfönster. Vid sista grenen orkade han inte klättra mer och hoppade sista biten. Han landade likt en katt, reste sig upp och sprang runt huset, mot garageuppfarten. Halvvägs framme såg han hur hans mamma klev ur bilen. Han sprang fram till henne och kastade sig i famnen på henne. Hon höll om honom hårt och dem stod och kramades som om de inte hade setts på länge.
När hon satte ner honom hade hon tårar i ögonen.
– Mamma, kommer du att lämna mig igen? Frågade han med tårarna rinnandes längst med kinderna.
Hon satte sig försiktigt på huk, såg sin son rakt i ögonen och sa:
– David, så länge jag kan se havet i dina ögon kommer jag alltid vara hos dig.
Han sträckte ut sin han mot henne, hon tog den och tillsammans gick dem långsamt in i huset.

Han gled snabbt ut ur drömmen när han vaknade av solstrålarna som sken rakt in i hans trötta ögon, han hade glömt att sätta för kartongbiten igen. Han kastade hastigt den grönblommiga, slitna filten över huvudet för att slippa solljuset. Han kände hur hans händer skakade, och hur mycket han ansträngde sig för att hålla dem stilla, så slutade dem inte darra. En svag doft av gammal spya smög sig sakta in i näsan, magen började vända sig ut och in. Han slängde av sig filten och reste sig hastigt upp. Kroppen kändes som en stor och grå betongklump som var fastkedjad i marken. Han reste sig upp och gick sakta mot det temporära badrum han byggt av två hinkar han hittat på soptippen. På väggen satt en bit av en spegel som en gång i tiden hade varit hel. Motvilligt såg han på sin egen spegelbild, han ville inte se sin utmärglade kropp, sina tomma, grå ögon. Dem som hans mamma såg havet i när han var barn. Han ryckte till av avsmak när han såg stickmärkena på armen, armarna som han nu alltid dolde med långärmade tröjor, trots den värmebölja som nu låg över det svenska landskapet. Han drog handen genom håret, flottigt och smutsigt, gråbrunt slitet hår som påminde honom om fågelboet som gråsparvarna byggt i trädet utanför hans barndomshem. Han doppade händerna i det ljumma smutsiga vattnet i den hink som var mest hel, den andra utförde han sina behov i, men helst inte. Han brukade smita in på de närliggande pizzeriorna när han hann. Det var i alla fall lite fräschare att gå dit istället för att sitta på en plåthink. Han slängde vatten i ansiktet och torkade av sig på den brunaktiga handduken som låg på golvet bredvid hinken. Han gick tillbaka dem 2 meterna och satte sig på sängen, letade upp sitt enda par jeans och letade i fickorna. Han hittade 150 kronor och ett par rosaaktiga piller. Det hade varit en bra kväll igår. Både när det gällde pengar och piller, om han bara kunde minnas vilken klubb han hade gått till.
Han slängde på sig jeansen och en sliten vit t-shirt där man inte kunde urskilja trycket som en gång funnits där. Han slängde i sig ett piller och hoppades på att det var bra så att hungern och yrseln skulle försvinna. Han öppnade ytterdörren, gick genom cykelförrådet, ut genom dörren och upp för trappan. Väl ute på gården såg han sig försiktigt om, för att se så att ingen såg honom. Han stoppade händerna i fickorna på jeansen och gick osynligt över gården. Förbi de grönskande buskarna, sandlådan med djupa hål grävda med barnhänder, över stenplattorna där det en gång hade stått en utegrill. Han gick mellan husen och kom ut på parkeringen och gick mot pizzerian. Han passerade radhusen med välansade trädgårdar som snart skulle fyllas med skrikande barn och stressade föräldrar. Allt ska ju bli klart innan midsommarafton ska firas. Själv skulle han se om han hade turen med sig och få tag på några dagar gammalt bröd bakom affären bredvid pizzerian. Ica brukade lägga ut brödet där på söndagar och David hade oftast sådan tur att han fick med sig fyra-fem limpor, som han sedan kunde leva på hela veckan. Pengarna som han fick ihop genom ficktjuvandet gick ju till bättre droger än de rosa pillren han fått med sig hem igår. Han svängde runt hörnet och såg dem blå brödbackarna. Han sprang dit och lyfte på den översta backen som alltid var tom. I back nummer två låg där hur många limpor som helst, minst tio stycken. Han önskade att han hade haft med sig en kasse eller en väska att lägga limporna i, då skulle han kunnat frossa i bröd hela veckan utan att behöva tänka på att han behövde ha dagen efter också. Han bestämde sig snabbt för att ta hela backen och springa tillbaka till sitt tillhåll och hoppades på att inte bli upptäckt.
Han sprang hela vägen tillbaka, förbi radhusen med välansade trädgårdar, över parkeringen, mellan husen, över stenplattorna där den en gång hade stått en utegrill, förbi sandlådan med djupa hål grävda av barnhänder och förbi de grönskande buskarna. Ner för trappan, genom cykelförrådet, och in genom dörren som var väl dold bakom en hög med oanvändbara cyklar. Han hoppades att ingen sett honom, för då skulle han bli av med sin bostad och behöva bo på gatan. Det här rucklet var väl ingen lyxlägenhet direkt, men det var i alla fall tak över huvudet och han slapp bli blöt när det regnade.
Han satte sig på sängen med brödbacken i knäet och började äta. När han tog första tuggan kände han hur hungrig han egentligen var. Det var längesen han hade fått i sig något annat än droger. När han fått i sig hela första limpan var han mer mätt än han någonsin varit. Han ställde ner backen på golvet och la sig ner på sängen. Det tog inte många sekunder innan han somnade.

Han vaknade med ett ryck av att det bankade på dörren, han kollade mot källarfönstret och såg att det hade hunnit bli mörkt ute.
Det bankade på dörren igen. Han satte ner fötterna golvet så tyst han kunde, han hörde hur någon stod utanför dörren och trampade stressat på golvet.
Han reste sig försiktigt upp samtidigt som han tog fram kniven han hade under huvudkudden. Han gick sakta mot dörren, som en katt som smyger på sitt byte. När han kommit fram till dörren la han örat mot dörren för att höra om det var någon kvar utanför.
Det var helt tyst så han trodde att vem det nu var, så hade dem gått. Precis när han skulle gå bort från dörren, bankade det igen, hårdare och högre innan. David blev så rädd att han hoppade till och råkade stöta till den enda fungerande lampan som han hade. Lampskärmen brydde han sig inte så mycket om, han var inte så förtjust i det brandgula blommiga tyget som prydde skärmen, men glödlampan. Han ville inte sno ännu en glödlampa från cykelförrådet. Vaktmästaren kanske skulle bli misstänksam om det försvann fler. David höll andan och hoppades på att den som var utanför inte skulle ha hört någonting. Det bankade på dörren igen, ett irriterande bultande. Plötsligt hördes en ljus tjejröst från andra sidan dörren.
– David, kom igen, öppna, jag vet att du är där. Jag hörde dig.
Han kände igen rösten, men kunde inte placera var han hade hört den förut. Han kände ett vagt illamående och hur han började skaka.
Det kunde väl inte vara… tänkte han. Nej, nej hur skulle hon kunnat hitta hit, hitta honom. Nej, han måste inbilla sig. Det kanske var någon tjej han försökt ragga på när han varit hög. Tankarna yrde omkring i hans huvud, han kunde inte koncentrera sig. Tänk om det var hon, vad skulle han säga. Vad skulle han göra, han kände sig svimfärdig. Han tog sig samman och la handen på dörrhandtaget, tryckte sakta ner handtaget och lät dörren glida upp. När dörren var helt öppen kikade han försiktigt fram bakom dörren och såg en siluett av en tjej. Han böjde sig snabbt ner och med handen letade han efter sladden till lampan, han hoppades att den skulle fungera. Han hittade sladden och följde den tills han hittade knappen. Lampan tändes och bländade honom rejält, han reste sig upp och kollade fram bakom dörren igen.
Där stod hon, hans lillasyster. Han kände hur hatet bubblade inom honom, han tog ett stadigare grepp om kniven. Nu, äntligen skulle han få sin hämnd, hans hjärna började fundera på var han skulle gömma kroppen. Innan David hann reagera slängde hon sig runt hans hals och började gråta. Chockad tappade han kniven och la sedan sakta armarna om sin lillasyster. Skulle han säga något, skulle han släppa taget först, skulle han knuffa bort henne? Frågorna var många, handlingarna var få. Han stod kvar med armarna runt henne, han andades in hennes doft, En svag doft av tvål. Samma tvål som hans mamma använt när han var liten. David kände hur saknaden sakta vaknade till liv samtidigt som en tår föll från hans kind. Michelle släppte taget om honom och sträckte ut sin hand för att torka bort hans tårar, men han slog snabbt ifrån sig hennes hand. Han behövde ingen ömsint syskonkärlek, han klarade sig själv. Han torkade irriterat bort tårarna med baksidan av handen och frågade sedan:
– Vad gör du här?
– Jag… t-t-tänkte bara fråga… försökte Michelle svara men han avbröt henne.
– Vad vill du? Frågade han ännu mer irriterat, hur hittade du mig, hur hittade du hit?
– K-k-kan du inte fråga en sak i taget undrade hon.
Trots att han inte hade träffat henne länge kunde han höra besvikelsen i hennes röst.
Hade hon hoppats på någon slags kärleksfull återförening?
– Men åh, suckade David. Vad vill du? Jag har inte tid med dig.
– Jag t-t-tänkte bara fråga om du kanske ville hjälpa mig, försökte hon förklara.
– Som jag sa, jag har inte tid med dig, avbröt David igen.
– Snälla, jag behöver verkligen din hjälp... sa hon med bedjande ögon.
David tittade på henne. Hon var verkligen lik honom. Inte så som han såg ut nu, utan så som han hade sett ut för tio år sen. Undrar hur gammal hon är nu? Han insåg att han inte visste någonting om henne. Inte så konstigt egentligen, det var ju tio år sedan han hade rymt hemifrån. Han försökte komma ihåg hur många år det var mellan dem, var det sju eller åtta år. Hon måste vara ungefär i 17-årsåldern. Mitt i sina funderingar blev han avbruten av ljudet av nycklar som sätts i en dörr. Dörren till cykelförrådet. Han insåg att hans dörr fortfarande stod öppen. Han böjde sig ner och släckte lampan och bad sin syster att hålla käften. Sedan stängde han dörren så försiktigt han kunde. I tystnaden kunde han höra hur någon öppnade dörren till cykelförrådet och sedan hur denna någon ledde ut sin cykel, dörren smälldes igen. Han pustade ut, letade sig fram i mörkret och satte i kartongen i det lilla källarfönstret. Letade sedan tillbaka sig till lampan och tände.
Michelle stod kvar vid dörren och såg förvirrad ut. Han bad henne sätta sig på sängen, då det var det enda man kunde sitta på i rummet, om man inte ville sitta på golvet förstås.
Han frågade henne vad det var hon ville ha hjälp med och hon svarade att hon hade hamnat i lite trubbel.
– Jag behöver veta lite mer än så om jag ska kunna hjälpa dig replikerade David.
Vad sa jag nu tänkte han. Skulle jag hjälpa henne, nej men det kan jag ju inte göra, då kanske hon tror att jag bryr mig om henne, att jag vill återuppta någon slags syskonrelation. Han blev avbruten i sina tankar när hon frågade honom om han verkligen ville hjälpa henne. Han frågade sig själv om han verkligen ville det. Något inom honom skrek nej, men en liten del av honom sa ja. Som om det vore hur självklart som helst. Han kände något, det kändes som empati, som kärlek, syskonkärlek. Han visste inte hur han skulle reagera till känslan som han nyss återupptäckt i sig själv. Skulle han skjuta bort den eller skulle han anamma och utöva den.
– Ja, jag vill hjälpa dig svarade han. Men då måste du berätta allt för mig.
Michelle nickade och började berätta, från början till slut. Hon berättade hur deras föräldrar hade börjat glida ifrån varandra när David hade rymt hemifrån. Att deras mamma letat genom hela byn i närapå ett år innan hon hade gett upp. Hur deras pappa hade börjat arbeta över mer och mer, hur han aldrig var hemma. Hur hon, Michelle, hade börjat dricka vid 13 års ålder och blivit beroende av alkohol redan när hon var 15. Att hon rymt hemifrån flera gånger för att hon inte stod ut med föräldrarnas bråk, men att hon aldrig kommit längre än några kilometer. Hon berättade hur hon hade känt sig kvävd då deras mamma hade försökt ha kontroll över varje meter hon gick. Hon berättade också hur hon hade blivit tvångsinlagd på en rehabiliteringsklinik för unga alkoholister när hon var 16. Hon hade blivit utsläppt dagen innan hennes 17 årsdag och hade nu varit helt vit i snart ett år. Hur hon och mamma hade kommit varandra nära sedan dess, men att deras pappa hade varit otrogen med chefen och att deras föräldrar nu var skilda sen en månad tillbaka. Deras mamma hade träffat en ny man och skulle nu gifta sig, men att Michelle inte tyckte om honom, det var något skumt över honom. Michelle sa att hon kände sig uttittad av honom, på ett sexuellt sätt. Hon berättade hur otrygg hon numer kände sig i huset där hon och David hade växt upp, att hon ville rymma hemifrån hela tiden, hur hon inte vågade vara ensam med sin blivande styvfar.
När Michelle hade berättat hela historien satt David helt stum, han visste inte vad han skulle säga eller hur han skulle reagera. Det var så mycket känslor inom honom som han hade stängt in mer och mer sen han rymt hemifrån. Hade hans föräldrar skilt sig, de som var så lyckliga när han var liten. Att hans mamma hade letat efter honom i ett helt år, och han som trott att hon inte brytt sig om honom. Att hans syster kände sig otrygg med sin blivande styvfar, deras blivande styvfar. Han kände hur storebrorskänslorna bubblade inom honom, han sträckte ut armarna mot sin lillasyster och kramade om henne och sa:
Allt kommer att bli bra Michelle, jag ska hjälpa dig. I alla fall så bra som jag kan. Men, undrade han. Hur exakt kan jag hjälpa dig?
- Jag vill att Jörgen ska flytta ut svarade hon.
- Vem är Jörgen undrade David?
- Det är vår blivande styvpappa, han heter så förklarade hon.
- Vilket töntigt namn sa han!
- Jag vet, hur töntigt som helst fnittrade hon.
Båda två började skratta åt det lustiga namnet och Michelle började räkna upp alla fåniga saker hon visste om Jörgen. Han töntiga frisyr, fåniga kläder, knasiga dialekt, fjolliga skägg, töntiga matvanor. Ja, alla fåniga saker hon kom på.
Tillslut låg de två dubbelvikta av skratt och kunde knappt andas. Mellan andetagen frågade David när de skulle åka isåfall, och hur de skulle ha råd att åka dit. Tåg kostade ju hur mycket pengar som helst. Han ägde ju bara 150 kr och det kom man inte långt med. Michelle svarade att hon betalade för honom, hon hade ju ett eget VISA-kort som hon kunde använda hur mycket hon ville. Så pengar var inga problem. Hon sa till David att om han ville kunde de gå in till stan och ta in på hotell under kvällen och sedan gå och handla lite nya kläder innan de åkte hem till huset.
David ställde sig upp och gick bort till spegeln, granskade sig själv och insåg att han inte skulle få komma in på ett hotell. Inte ens om han tvättade sig och tog på sig sina renaste kläder. Michelle kom fram till honom och drog upp ett par nya jeans och en svart kortärmad skjorta ur sin väska och gav till honom.
David såg chockad ut men tog emot kläderna. Michelle förklarade att hon hade sett David dagen före på nattklubben och shoppat kläderna idag, eftersom hon insett att han nog inte hade såg hela eller rena kläder. Hon hoppades att kläderna skulle passa.
David bytte om och kläderna passade någorlunda bra, dem va lite för stora, men han såg helare och renare ut än på väldigt länge.

Michelle ringde efter en taxi som skulle komma och hämta dem om ungefär tio minuter. Så David packade ner de få ägodelar han hade i sin ägo i en sliten ryggsäck. Michelle stod och tittade på när David stuvade ner en gammal utsliten nallebjörn, en bok av Astrid Lindgren, en grön tandborste med spindelmannen på, en svart keps och sina jeans. Hon undrade varför han packade ner sina fula jeans, men vågade inte fråga. När David hade packat klart gick dem ut genom dörren, genom cykelförrådet, upp för trappan och gick till vänster för att komma ut till parkeringen som tillhörde huset som David bodde i. När dem kom ut till parkeringen stod taxin redan där och väntade på dem.
När de satt sig i taxin och berättat att dem skulle till ett av hotellen nere i stan, så lutade sig David bakåt och tittade ut genom fönstret och såg hur hus, trädgårdar, staket och ljus passerade förbi. Det var flera år sedan han hade åkt bil, men det hade han inte vågat säga till sin lillasyster. Han blundade och andades in doften av nytt. Bilen doftade ny, ny skinnklädsel. Efter vad David tyckte var bara några sekunder sa Michelle till honom att dem var framme, så han öppnade ögonen, och tittade yrvaket ut genom fönstret och såg hotellets ingång. Han tog av sig bilbältet och klev ur bilen.

David och Michelle gick in genom entrén och fram till receptionen. David var helt tagen av hur allting kunde vara så rent, helt utan damm eller någonting som liknande smuts så han hörde inte vad Michelle sa till killen i receptionen.

Michelle tog tag i hans arm och drog med honom till hissen som stod och väntade på dem. Hon tryckte på femman och hissen började åka upp. När dem var framme på våning fem gick Michelle ut först och började gå åt vänster. David blev lite förundrad över hur hon visste var dem skulle gå, men tänkte inte så mycket på det. Det kanske alltid var så här på hotell, han visste ingenting. Han hade aldrig ens varit inne på ett hotell. När dem kom fram till rätt dörr stannade hon framför den och lyfte handen och knackade.
Nu blev David väldigt förvånad, varför knackade hon på dörren. Det gjorde man väl inte på hotell i alla fall. Ännu mer förvånad blev han när någon svarade kom in från andra sidan av dörren.
Michelle öppnade nu dörren och gick in, David följde efter något saktare, något skeptiskare till att detta var det rätta att göra. Väl inne i rummet såg han hur Michelle redan hade satt sig på sängen och bredvid henne satt en kvinna. Det var något bekant över henne men han kunde inte placera henne. David kände hur han började bli irriterad, hade hans syster letat upp honom bara för att låta honom träffa en kvinna i 50-årsålder. Det var säkert en socialtant som skulle få honom på rätt väg. Han blev mer irriterad, nästan arg. Hur kunde hon göra något sådant mot honom, han som till och med ville hjälpa henne, så var allt lögn. David började backa ut från rummet när Michelle började prata.
Hon presenterade kvinnan som Kristina.
Kristina tänkte David, han kände igen det namnet. Plötsligt slog det honom. Hans mamma hette Kristina. Han kände hur han började bli yr och han kände sig svimfärdig. Han satte sig ner på golvet och försökte andas. Kunde den kvinnan verkligen vara hans mamma? Hur hade dem hittat honom? Frågorna var många – svaren var få.

David. Han hörde hur en röst sa hans namn, men hur han än ansträngde sig kunde han inte få fram ett ord. David. Han hörde rösten igen. Han tittade upp och såg hur hans mamma stod lutad över honom med ett glas vatten. Hon sa åt honom att dricka vattnet så skulle han må mycket bättre. Han tog glaset i sin hand och såg hur han darrade, han kände hur glaset började glida ur hans hand. David såg glaset falla till golvet och hur vattnet rann ut över golvet. Michelle sprang och hämtade en handduk samtidigt som hans mamma hjälpte honom upp från golvet och fram till sängen. När han väl satt på sängen började hans mamma prata. Hon sa saker som att han skulle komma hem, att hon saknade honom, hon undrade hur han hade klarat sig utan pengar och jobb så länge, att han såg utsvulten och mager ut. David försökte lyssna samtidigt som yrseln bara blev värre. Han tittade upp och såg in i hennes ögon. Han försökte tolka det han såg, men det enda han såg var kärlek, en mammas kärlek till sitt förstfödda barn. Han kände hur tårarna började rinna samtidigt som han började må illa. Han frågade var badrummet fanns och gick dit.
Han låste toalettdörren och ställde sig på huk över toalettstolen och lät den lilla mat han hade i sin utmärglade kropp försvinna ner i avloppet. Han spolade och gick fram till handfatet och sköljde sin mun med rent och kallt vatten. Han vände sig om för att gå ut men såg den stora spegeln på väggen på andra sidan badrummet. Han gick fram till den
och såg på sig själv i spegeln, trots att han inte ville se sin utmärglade kropp. Han ryckte till av avsmak när han såg stickmärkena på armen, armarna som han alltid hade dolt med långärmade tröjor. Han drog handen genom håret, flottigt och smutsigt, gråbrunt slitet hår som påminde honom om fågelboet som gråsparvarna byggt i trädet utanför hans barndomshem. Han mötte motvilligt sin egen blick och i ögonen som mötte hans… Såg han havet.