Träden är tomma, blekgrå
bäcken tunn som en tråd.
Hösten trycker mig mot väggen,
ett ljusgrått nät, avklarade år.

Buskar hindrar min framfart,
gräset växer sig segt över köld,
det halkar mig fram på färden
där jag håller upp min sköld.

Min tid är avsevärt viktig
men stigarna många att gå
så jag väljer som många trevande
att ta mig fram på tå.

Däremellan slå ner en fot
kliva på