Jag fryser om dina händer
men jag har fortfarande inte lärt mig springa baklänges.

Jag minns när du frågade
om du fick se genom mina ögon.



Fan.
Jag vill skriva om rödspruckna kinder och vinterbitna läppar.
Om vinden i björken och om tredje våningen någon annanstans.

Men när jag öppnar mitt bröst faller minnen ut som ur en överfylld garderob och genom alla minnen lyser ett starkaste ljus
där du lämnat ditt livsgivande förintelsefrö.

Handfallen står jag i välkända korridorer
med högstadieångesten kvar i magen.

Orienteringskartan visar ingen väg tillbaka.
Du är inte här.

Bakom självföraktets självförsvarande galler finns du kvar.
Du som tog dig innanför revbenen
innan du försvann.

Du är gränslösheten som begränsar mig.