När kommer ni hem?

Allt för lång tid har tillbringats med att räkna hur många gånger ett ljus, med knappt någon veke kvar, kan flamma upp för att sedan falna. En kväll får jag det till sju gånger. Det är även samma kväll när någon bultar på dörren, i ärende att överlämna ett paket.

Regnet och den skoningslösa vinden ger inget ansikte åt denna främling som hukandes under sin kapuschong, på knarrig stämma, ber mig ta emot gåvan. Tvekar först, men då jag är uppfostrad att vara tillmötesgående niger och tackar jag.

Brunt papper och hampsnöre ger ett föga anmärkningsvärt intryck, men där finns något mer… Ilande och lättjefullt, cypress och lilja. Förför mig.

Så kommer det sig att alla tankar kring avsändare, mening och mål sakta sakta drar sig undan och ger efter för min nyfikenhet. Invirat i ett vitt pälsstycke faller ett halsband fram. Mina vänner skulle nog ge allt och mer därtill för vetskapen om vilken gruva dessa stenar brutits från. Dyrbarhet i högsta form.

Länge står jag bara och betraktar hur färgreflexerna dansar längs med väggarnas bjälkar.
Att jag inte förstod, enfaldiga flicka!

Det sitter fast och hur jag än försökt slita kedjan itu går det inte. Det sitter fast. Rummet är snett från min liggande vinkel, krampar efter luft och svarta kanter intar mitt synfält.

                                                        När, när kommer ni hem?