Ta med mig till din himmel! Ta med mig för att flyga!
Visa mig den världen som är vackrare än min!
Där ovan som jag slipper alla skuggorna som smyga
när i ljuset jag kan leva i den världen som är din.

Ta med mig för att vandra uppå berget från din saga,
så det etsas in en utsikt där jag förut varit blind,
och kan lappa över skadorna jag inte kunde laga
i en vind som blåser endast för att vinden är en vind.

Kan du visa mig den världen,
Där som stormarna kan sluta?
Kan du öppna upp den världen,
som har slutits kring allt skönt?
I min misströstan så är den
värld jag skådar genom ruta,
utopi med öppna gärden
där det ljuvliga är grönt

Låt mig se att den är verklig, denna världen som du skapat,
där man svalkas efter värme och man värms när man är kall.
Där man otörstig kan dricka ur den källa som man lapat
Där man hjälps att lyftas upp efter att slagits efter fall

Där är underbart att vara. Allting lättare att bära
Här är smutsigt för jag inte städat bort allt gammalt damm.
Om jag bara kan få vara mycket närmare än nära,
kan vi flyga nu till världen så vi äntligen kom fram

Kan du visa mig den världen,
Där som stormarna kan sluta?
Kan du öppna upp den världen,
som har slutits kring allt skönt?
I min misströstan så är den
värld jag skådar genom ruta,
utopi med öppna gärden
där det ljuvliga är grönt

Kan du skynda? Kan du hasta? I det vackra finns det trygga.
Kan du lära mig att flyga så vi två kan flyga bort?
Jag kan aldrig sluta bära. Jag kan aldrig sluta bygga,
med de stenar som jag släpar blir ett ointagligt fort.

Det är grått och är det ondska. Det är allting som är ruskigt,
tror jag själv för jag kan bygga med det med fulaste av allt.
Från din värld så kan det verka inte fult men bara snuskigt,
I sin ensamhet det verkar mera sorgligt, än som kallt.

Kan du visa mig den världen,
Där som stormarna kan sluta?
Kan du öppna upp den världen,
som har slutits kring allt skönt?
I min misströstan så är den
värld jag skådar genom ruta,
utopi med öppna gärden
där det ljuvliga är grönt