Mitt hjärta vill älska dig....
visst fan vill det älska dig, så länge hoppet inte slocknat helt.
Men nu känns det så där jobbigt igen.
Nu urartar allt mer och mer för var sekund som går,
ända tills jag sitter här och tror att du har glömt.
Glömt allt det där du sa att jag är för dig.
Varför fan ringer du inte tillbaks?
Jag är frustrerad, fast jag var fyllenonchalant inatt.
Du hade inte en chans, för jag mådde så bra.
Och för första gången stod jag i dina skor.
Inatt blev det min tur...
Jag skulle ge igen för alla kyliga höstnätter
då du ringt mig och sökt en värmande famn.
Då du sökt någonstans att värma ditt kön.
Det är så jag ser på dig och mig.
Två kroppar som möts i mörker och
denna tidiga morgon var det meningen att du skulle tina mig,
för jag var kall. Både i kropp och själ.
Paralyserad, brydde jag mig knappt alls.
Men idag vaknade jag med handen knuten,
mindes allt jag inte borde gjort...
(...jag ville egentligen inte alls ringa dig.)
Visst är det konstigt?
Jag är ju så trött på dig.
Fast mitt hjärta förstår sällan sådan logik,
så ikväll vill jag bara glömma...
glömma att du någonsin tog plats i mitt liv.
Precis som du verkar glömma att jag finns.