Sprickor
Hål
I trottoarens kant
Avslöjar det som inte är fint nog
att tillåtas växa och gro
Det som körts över, plattats till och skylts
för att passa en modern plats

Jag går ensam hemåt ikväll
Låter ögon, svarta som hål
bländas av asfaltens bristande perfektion
Ett slickt yttre, men
min mask är på väg att falla av
Den hänger på sned och
blottar en plågad grimas
medan tårarna fräter sönder mina ögonlock
Otillräckligheten stryper mig kall och stel
för att jag inte är den jag vill vara

Gräver djupare inombords
finner sprickor, upptäcker hål
kanske döljer sig där en skatt
en länge dold talang eller åtminstone
en enklare version av mig själv som inte dömer så hårt
Men det är en lögn och
otillräckligheten stryper mig kall och stel
när jag inte är…
när jag inte kan vara den jag borde vara