Tysta ord som jag aldrig säger högt.
De kommer upp i mitt huvud
med jämna mellanrum,
och det finns inget jag kan göra.

Jag saknar allt det där
jag trodde existerade.
Jag saknar den där känslan
jag hade inom mig.

Det existerar inte mer,
det finns inget jag kan göra.
Tysta ord och meningar
som upprepas gång på gång,
som jag aldrig kan uttala högt.
För flera sekunder, minuter, dagar, månader sen
kunde jag ha gjort,
nu är jag bara tom på ord och de
orden jag säger har ingen styrka.

Jag vill ha tillbaka
allt det som fick mig att må bra.
Jag vill ha tillbaka
allt det som fick mig att tänka att jag
fanns och existerade i din värld.

Det gör mig frustrerad att tänka att möjligheten
kommer inte tillbaka,
utan lämnar istället att dammas bort
som bläcket från ett gammalt kvitto.
Jag ville ha möjligheten,
men jag fick aldrig chansen.

Jag vill kunna uttala orden
att jag verkligen älskade dig.
Men jag vågar inte.
Jag vågar inte uttala de tre orden.

Jag vill ha tillbaka det som fanns,
det jag trodde någon gång skulle existera.
Jag vill ha tillbaka det som fanns förut.

Jag vill slippa
denna oändliga tomhet,
denhär outhärdliga känslan inuti mig.
Känslan som ingen annan har fått mig att känna,
jag saknar dig.
Jag vill slippa denna tomhet,
den här skavande saknaden.

Bli min en gång till, älskling, blir du min igen?