Jag kan sitta i min ensamhet och bara njuta när tankarna snurrar. De börjar bli tillfreds med vardagen, de accepterar saker som hänt.
Vi har fått tid att bearbeta och anpassa oss, tankarna och jag. Vi har fått en chans att andas och ta en paus från nya händelser som rubbar rytmen.

Luften som fyller mina lungor lyfter upp mig i ett enda andetag och jag är redo att möta världen igen.
Mina ben och fötter tar mig framåt. Stegen är inte målmedvetna, de är inte lätta, men samtidigt inte heller tunga.
Stegen jag tar är trygga, de vet inte vart de ska men det gör ingenting.


Han har klivit in i min värld. Han som är allt jag någonsin önskat.
Världens snällaste ögon ser tillbaka in i mina och rynkas lite i vrårna då det där söta leendet formar hans läppar.
Jag ryser av välbehag, lika mycket av att känna hans händer över min kropp, som att känna hans varma muskler under mina fingrar.
Han tar mig med och visar mig nya saker, och följer med mig så att jag får visa honom.
Han fryser flera timmar i -16 grader bara för att få vara med mig. Han flyttar på planering och prioriterar bort annat, allt för att få hålla mig i sina armar bara en liten stund.

Trevlig, artig, snygg och social. Han är perfekt.

Jag kan skratta mig lycklig och känner mig så trygg i hans starka famn. Njuter av att ha honom i min närhet, att ha honom med bland mina vänner.


Det gör mig så arg, så besviken, så frustrerad.

Varför, varför, varför är inte mitt hjärta redo? Varför har jag fortfarande ett tomt hål där det ska sitta? Hur kan jag inte vara redo för det här när det är allt jag önskat?


Mer än ett halvår har gått och ändå har jag inte fått mitt hjärta tillbaka.
Eller är det bränt? Har det kvävts för alltid? Har det låsts in någonstans dit nyckeln försvunnit?
Har jag aldrig haft något?

Ge mig mitt hjärta. Jag står inte ut med att vara såhär kall och känslolös.