Vinets bakslag greppar mitt förnuft att förvanska en sund tankes perspektiv. Jag känner smärtan forma sin punkt från vilken den växa sig likt en svulst obehindrat att färdas på nervernas dubbdäckslitna motorväg. Långsamt, aldrig snabbt, men likt en långtradare med bred last tar sin plats och når sitt mål bortom lättjans fåfänga lag. Hon strömmar genom mina pillereroderade flodbankar och lurar på grunt vatten i galenskapens delta ett steg från uråldriga käftar att blandas med ebb och flod och salt och söt. Då stöter en obemärkt dolk genom min fasad innifrån ut utan egg eller blanka blad. Skaftet träffar där det skall – ögat chippar efter fuktfyllda syredroppar men faller vid kontrollens besvikna ridå. Med några sista sävliga och desperata andetag flackar de innan mörkret tar sitt enfaldiga byte – tystnad, tagning, klipp...