För första gången hade jag något att utgå från, något skrämmande positivt, när hon frågade om jag saknar honom. Jag log, skakade på huvudet och tryckte fingret mot det mörka håret, så hon tappade koncentrationen och bröt ut i ett evigt fnittrande av fjärilsvingar, av förvåning, av regnbågens färger. Skratt, som fick groparna att djupna i kinderna och jag älskade dem, jag älskade henne. Det fanns alltid någon som förde mig tillbaka till de där stunderna, minnena, just de ögonblicken, när jag tvingade henne ur någoting viktigt, för något helt meningslöst. Som att älska och vilja hata, utan att lyckas för att de gröna ögonen sa att det var omöjligt.

”Saknar du honom?”
Igen
”Kanske”
Ibland
”Det är okej”
Man får sakna
”Jag vet”
Hon hade rätt

Hon brydde sig inte, jag brydde mig inte, och på varsitt håll överlevde vi den natten också, med vacker oro.
En ihärdig känsla av att vi darrade ifrån de undertryckta skratten som vi försökte kväva, mellan de där pixliga kroppsdelarna som hade sex på skärmen, så som vi kunde, ihärdigt, ohämmat, hemmastadda och jämnställda.

”Du vet vart allt sitter”
”Du vet vart du hör hemma”
”Ja”

Vi drack likör, hade tungbrottning, fylledepressioner, känslor, roligt och hunger. Vi var de som inte hörde ihop, just därför gjorde vi det så bra. Vi knuffades, förlät och skrattade. Det var då, i den stunden, när jag slogs med den trasiga glasdelfinen från Grekland, slogs med tanken på att slänga skärvorna, inse att det verkligen var över. Och att jag tvingade mig själv till tanken, att just vid det andetag där glaset träffade papperskorgen, att det var mitt fel, och jag ljög, när jag sa att jag inte behövde någon, andedräkten mot min hud, och tyngden från fallet, allt det jag gjorde, för henne.

Någonstans, någon gång skulle jag hitta henne igen, och hon skulle aldrig vara långt borta, under magiskt regn, väntade jag, där jag lämnat henne på solblekta vägar, för jag ville bara ha en natt till, där jag kunde se världen i hennes ögon, där jag kunde ha henne vid min sida. Där glasdelfinen lovade mig, att den inte hade varit slutet, utan en början, 100 000 mil från där vi började.