Dina ögon bakom gardintunga ögonlock, små lätta droppar i grått hår. Och jag var aldrig bra på det där med att tappa hoppet och säga farväl för alltid i gråtblandad förtvivlan om att det tragiska inte är att någon dör, utan att de aldrig levde till att börja med. Att; även om det gick att frysa tiden, skulle ingen bli lyckligare, och om du kunde höra vad jag sa, skulle du veta att stunderna med dig, alltid kommer att var på riktigt, och jag vet att ingenting varar för evigt och även om det gjorde det, skulle det vara alldeles för lite tid, du skulle veta hur mycket jag älskar dig och hur självisk jag än vill vara i mina beslut skulle jag ändå göra allt till din fördel. Sitta där med dig tills hjärtat slutar slå. Och om jag kunde höra dig nu... Skulle du säga.


Det är aldrig försent att lära sig andas igen