Tussilagoklädda kullar sveper om
det näringsfattiga vetefärgade
grässtrået bland rödbruna sammandragna
sorgsna lerpölar.

Det disiga bländande sidoljuset
reflekterar ljusbruna nakna stammar,
letar sig in bland dammklädd textil för att
lägga sin slöja.

Sträcker sina trötta spretiga armar
mot Guds skira himlagolv draperad av
mossa och ensamma löv som duckat för
vinterns karga död.

Vid stammens stenhårda delta hörs fåglars
frenetiska letande efter lättjans ridå,
att höja våra blickars mål samt sänka
hösttyngda axlar.

Med rosor på kind och glätta i sinne
bevittnar vi människans uppståndelse,
med lätta steg och sävliga kläder ser
du våren komma.