Finaste du, du vet hur jag är. Jag fick aldrig lära mig att hålla inne gråt. Och ibland svämmar det över. Över hustaken, gatorna.

Ut i sjöarna.

Och där har vi skillnaden mellan dig och mig. Vår gråt. Min blandas ut med kranvatten, avlopp, sjöar och hav. Din stannar kvar. Går med dig längs gatorna, finns ständigt i din halsgrop. Går aldrig sin väg.

Jag vet det. Jag visste det när du höll i mig fast jag ville gå. Jag visste det när jag stängde dörren. Gick ner för trapporna. Jag visste det på bussen mellan Skåne och Halland. På tåget mellan Halland och Småland. Luften mellan stationen och ytterdörren var annorlunda. Och jag visste.

Kände dig så väl.

Sängen var grå den kvällen, som en övergiven plats. Men dit gick jag, och där grät jag. Behövde inte hålla inne min gråt. Behöver aldrig det längre. För den försvinner, rinner ur mitt grepp, ut i sjöarna. Den gör alltid så nu.

Där har vi skillnaden mellan oss. Jag älskar dig inte mer. Inte nu. Kanske aldrig sen. Och det svämmar över när jag tänker så. Över hustaken, längs gatorna.


Men in under broarna. Till sjöarna.