I våras så såg jag att växten var vissen,
att krukväxt var vissen och slutat va grön.
Att jag inte gett något vatten var missen.
Jag missa att vattna på blomman så skön.

Jag ställde den ute på trappen. Jag tänkte
att till vår kompost ska jag bära den sen.
Men tiden den gick, ej en tanke jag skänkte,
förrän sedan till hösten jag såg den igen.

Det gick inte att känna igen det där riset,
som i våras var visset och torkat och dött.
Att det nu när det prunkade på detta viset,
Det var som om livet var återuppfött.

Blommor var gula och bladen var friska,
Friskhet som dagg som har fötts på min gård.
Jag tänkte, att aldrig igen ska jag piska,
en krukväxt att prunka jag har i min vård.

Jag såg ett mirakel från makterna ovan,
och gav då ett löfte för krukväxters rätt.
Frihet det är ju den yttersta gåvan,
Var växt ska ha frihet på växternas sätt.