Droppar av silver regn berusar mitt inre, blöder av tårarna som gör mina ögon blinda.

Mitt hjärta sover och kroppen värker i sin dvala, precis som snön täckte min nakna kropp.

Jag är förundrad hur allt gick så lätt, vågar andas ut och höja min röst, till ingens tröst.

Vinden den vände men ingen väljer att gå, ingen lever som man lär.

Vi föds på nytt och dör igen, jag trodde du var min vän, saknaden av fina söta ord är borta.

Jag känner mig liten, osynlig precis som när jag föddes, skriker, visar mig men ingen ser eller hör min röst. . . . ..