När jag rymde till norge för att gå på mina egna fötter
skrev han en manual
för hur jag skulle lära mig
älska mig själv lika mycket som han älskade mig.

När jag var rädd för mörkret
nystade han upp år av garnhärvor
som jag gömt under sängen,
varje varv med så varsamma händer
att huden föll på plats.

Han byggde världar till mig att gömma mig i
när utsidevärlden var ut och in.
Han tvingade in maten mellan mina läppar
när jag inte själv förmådde.
Han tvingade ut orden mellan mina läppar
när jag inte själv förmådde.
Han smekte bort handavtrycken
som jag, hur jag än skrubbat,
aldrig har lyckats bli av med.

All den kärlek han har givit mig
har vuxit till ett trädgårdsland i mitt bröst
jag älskar honom som fröpåsar
solskensdagar
som regnet när jordmånen har torkat.