Jag är slav under behövet att vara just
den jag är. Det är en njutning utan slut.
Även när jag anländer till det där stället
där alla själar samlas, lär vara trångt där
redan nu tror jag, kommer jag att vara

mig själv nog. Men även fast jag som så
många andra människor väntat på att bli
avslöjad som en bluff kommer just denna
förväntade önskan inte att slå in ens på
denna plats som säkert ändå bara är en

sorts mellanlandning mellan nu och då.
Försök dig inte på att förstå mig, om inte
ens jag gör det, hur skall då någon annan
vara som kapabel att göra det? Förstå gärna
ett och annat här i livet, blott icke poeten i sig.





(Bilden?
Som ett knappt urskiljbart minne ur en dröm.)