En vilsen själ min kära
sömnlöst du vandrar genom nätterna

En rastlös, utblottad själ
livet skänkte dig ingen ro
ingen ville dig varken bra eller väl

Mållös och ängslig blick, vilar i dina ögon tomma
släpper inte taget
våra minnen, vissna lik den sena vårens blomma


tysta snyftningar,
jag hör dig min älskade
genom våra gamla rum du irrar runt
det råder inget bra, inget sunt

i dödens kval jag lämnade dig
tillsammans vi sjöng dina verser sista
du var dömd, dömd på dödens lista


med din klänning prydde sig min vackra brud
med dina dyra juveler hon smyckade sin hals


din tid är över min kära
begravd och glömd
i all ära

sakta har jag sett dig släppa livets lina
din hand domnade bort
dö i skräck och pina

liggandes i en orolig bädd
med dödens anda och smuts över dina lakan
bara så rädd,
rädd att bli sedd

maken och makan
som levde i stillhet

Min kära!
tankar mörka som farsoter
spökade natt till dag

sakta du drog dig tilla andra sidan
hör hur dödens harpa spelade dina sista noter

elände passar inte ditt magra anlete
ack den ger mig bara dåligt samvete

fly och kom inte tillbaka
i jorden du vilar du inte längre min maka!