Kartongbiten är hård som fan och drömmer, det gör man inte längre. Det enda man gör är att man faller, djupare och djupare, och hålet är bottenlöst. Jag vänder på mig i hopp om att hitta en skönare position, men det gör man aldrig.

Täcket är varmt, madrassen är mjuk. Jag drömmer samma sak varje natt, att jag sitter i ett rymdskepp. Att jag är astronaut. Att jag utforskar varje litet hörn i kosmos. En dag kommer jag bli känd.

Drar ner röken i lungorna. Smutsigt, farligt, vidrigt. Varför ligger jag här egentligen? Det var väl inte det mamma och pappa ville? För att inte tala om vad jag ville. Jag ville bli stor, Obunden, Egen.

Den varma vinden smeker mitt ansikte och jag känner gräset under mina bara fötter. Allt jag någonsin önskat finns här. Men mina ögon fungerar inte som de ska. De ruttnar långsamt bort i en annan värld och de kan inte längre se skogen för alla träden.