Huset. Vendelas ansikte är äldre nu, linjerna i huden djupare. Hon är vad ögonen ser. Hon lägger upp kakor på ett fat, inte alla för då föräter sig barnen. Gröna marsipanbakelser, päron i en skål och pulverkaffe vid trädgårdsbordet som står vingligt på kullerstenarna. Jag skäms inte över att röka inför henne. Jag tänder en, röker den och tänder efter en stund en till. Hon visa oss runt, små fragment från någon jag var en gång, teckningar på väggen i trappan, en liten träbåt som jag gav till henne. Ögonen är djupa skålar. Jag vill trösta henne, men jag vet inte med vad.

Tiden har gått och tagit ifrån mig det allra käraste. Och tiden har tagit hennes bästa vän. Det finns inga ord som förklarar det, vi sitter tysta. Jag häller upp saft i ett glas, svartvinbär. Solen lyser igenom glaset, mörkt lila. Det finns vissa ord som bränner sig kvar i skinnet, ord man aldrig kommer över, som aldrig försvinner hur mycket man än vill och önskar. Inre befäl. Kroppen. Tandkort. Vendela kände mor på ett annat sätt. Hon pratar om en person som jag inte känner. Jag kan mors saker utan och innan, den gröna kannan i porslin, de stora kaffekopparna med rosor på, ett litet silverkors från Irland. Jag fann små skärvor i askan. Kramade dem i min hand. Små, små droppar blod i handflatan.

Sedan flyttar vi oss till gräset, för barnen springer så de skrapar upp sina knän på kullerstenarna. De gråter och de överröstar alla orden. Ibland tänker jag att barnen har tagit all vår gråt, för att vi inte kan finna plats för den. De gråter vår gråt för de kan inte uttala våra ord. Vendelas hund tyr sig till mig, mina fingrar i pälsen, röd päls, brun. Den är alldeles lugn i min famn. Barnen sprutar vatten omkring sig. Blöter ned, skriker och väsnas. De vill vaggas och vyssjas, de vill att vi tittar på dem när de gör konster. Det finns inte nog med kraft för att älska dem. Vi gungar dem fram och tillbaka, i en närmast maskinell rytm.

Vendela har en sorts melodi i kroppen, aldrig sitter hon still. Hon vaggar och skakar fram och tillbaka. Hon talar om sorg. Om att förlora någon som man tyckt så mycket om. Det är som att jag hör det utifrån. Det är också min sorg hon talar om, jag har förlorat mor in i lågorna och om kvällarna gråter jag ibland inne på badrummet. Nu nickar jag. Jag säger att jag börjat få värk, där revbenen går ihop, det moler och skaver där. Så är sorgen. Barnen stoppar bakelser i munnarna. Grön marsipan och brun choklad som smälter och kladdar på fingrarna. Ett av barnen sprutar vatten på hunden, den försöker gömma sig under trädgårdsbordet. Det är som att den ser på mig, vädjande.

Vendela har lackat golvet med svart båtlack. Det vet jag att mor tyckte så mycket om. Och vissa av växterna är skott hon tagit från mors blommor. Mors pelargonior. Hon tyckte så mycket om fuschsior, säger Vendela, när ni bodde här fyllde hon trädgården med fuschsior. Kökssoffan, en blå, är en gåva från mor. Då var den ljusblå, nu är färgen mörkare. Hur kan man vara bland alla de här sakerna, jag tänker att det kanske var bäst som det blev, att lågorna tog med sig allt. Jag vet inte om jag hade stått ut med några saker. Och ändå saknar jag dem, att hålla en bok i sin hand och tänka att denna bok har mor läst, dessa sidor har hon vidrört.

Vilka ord ska jag använda för att skrika ut det tomrum som hon lämnat efter sig. Stora skärvor ligger och skaver på insidan av min mage, nöter, nöter, nöter. Jag ler ett närmast krampaktigt leende. Jag försöker förstå och vara tacksam. Jag försöker vara glad för den tid vi fick. Jag försöker minnas allt utom dödsorsaken. Jag försöker blunda och inte se lågor, gula, gröna, blå. Rök och aska, jag vill inte känna lukten av den. Efter en stund avtar leken, barnen blir dåsiga. Ett av dem somnar i barnvagnen. Ett annat lägger sig ned i gräset bredvid hunden. Den har förlåtit nu. Lägger sin nos i barnets hand. Drar svansen intill sig och blundar.