Du drog en sten genom mitt fönster,
tittade in på de skärvor du spritt
och gick sedan iväg utan att le
Jag försöker laga det som är mitt,
men kan inte urskilja det från
allt som egentligen tillhör dig
Stenen ligger kvar som ett hån
Den påminner om tiden som gick
när ingen längre var uppmärksam

När slutade vi skrapa våra ben
och göra varje film till verklighet?
Hur slutade vi älska varje ny lärdom
och att inte se livet som nåt konkret?
När började allt handla om pengar
och bli en jakt på en ny profet?

Vi har alla glömt alla våra lekar,
allt vi tidigare drömde om
Nu står man bara och tvekar,
försöker hitta rus som ska räcka,
som håller oss uppe på våra ben
Men de darrar som en abstinens,
är rädda inför varje litet hörn
Vi bejakar genom stängda fönster
och söker förtvivlat ett tydligt mönster

Förr klagade vi alla på systemet,
nu är det den enda plats vi handlar på
Dränker sorgen över livet som
aldrig fick en chans att bli till,
för att vi sket i allt vi vill
Ihopkrupna i hörnet vid stationen

Men så kommer du tillbaka hit
Du lugnar benen, plockar upp stenen
Hjälper mig städa upp ditt och mitt
Och rädslan rinner av som sand
när du ler tyst och tar min hand
Ett underbart liv, ett väloljat maskineri
Vi avsänder ljus till alla små hörn
Sen bejakar vi livet genom ett öppet fönster
och finner lugnande, tydliga mönster