Rimfrost över vintertegen
speglar ut i rymden
i koppar och silver
ett fängslande skimmer

Men det är något som kväver allt
långsamt
upphäver allt;
den tystnad som plågsamt dånar i örat
- dödens ljudlösa skri

Viljelösa människa
viljelösa grå
- visst var jorden vacker
först när tanken börjat förstå
att fönstret för återvändo
stängdes för mammon igår

Skymning välver
över den sista myren
och några bleka
strimmor stråla
svagt från vinterymden

Och tjäderfågelns klagan
ännu skälva
i bittergälla
gravord över
skövlad mark