När jag varit isolerad ett tag och inte kunnat ta mig ut, brukar hon komma med frukt och säga "jag tänkte, det är bra med lite vitaminer".

Sedan urminnes tider har naturen bjudit på energi, människan och djur har förtärit frukter och bär och tagit del av vad naturen bjuder på.
Det är en fin linje mellan kunskap och okunskap. Eller kanske dårskap eller äventyrslyst. För samma natur som bjuder på vitaminer, bjuder samtidigt på en lustfylld valmöjlighet av gift. Ett bär som förstör dig, en frö som avlivar dig, en svamp som gör dig galen.

"vill du förgifta mig?", brukar jag fråga. Hon svarar inte. I hennes värld finns inte den cynism jag tampas med varje dag. Det finns bara en godhet som inte bör i frågasättas. Hon tror på en högre energi.

När hon gått petar jag i mig ett bär i taget, kollar noga det röda fruktköttet om jag ser tecken på något som kan tyda på livshotande konsekvenser.

Det enda som går att inse är att jag är ett förlorat fall.