- Du skär dig bara för att du vill ha uppmärksamhet, sa han stöddigt. Plötsligt var jag i en helt annan värld. Jag såg hans läppar röra sig, men hörde inte längre vad han sa. Kanske för att jag inte ville höra mer, eller helt enkelt för att jag inte klarade av att höra mer.

Tårarna rann ner för mina kinder och jag gömde ansiktet i händerna. Jag ville inte att han skulle se mig såhär och jag kunde inte kolla på honom. Jag kände hur ångestmonstret började växa i magen och hur ångesten likt gift pumpades ut i mina ådror. Även fast jag var säker på att han nu satt och bad om ursäkt så kunde jag inte sluta tänka på det han nyss sa. Ångesten blev värre och värre och jag spände hela kroppen för att slippa undan den värsta smärtan. Jag kände mig så fruktansvärt oförstådd och värdelös.

Flera gånger hade jag legat gråtandes i hans säng med ångesten slitandes i min kropp och försökt förklara för honom hur det kändes. Försökt förklara anledningen till självskadebeteendet, som var någon helt annan än bara uppmärksamhet. Jag hade förklarat för honom varför det var så svårt att sluta, men han hade tydligen varken lyssnat eller förstått. Jag var så otroligt besviken på honom.

- Du? hörde jag honom säga efter ett tag och jag mummlade ett ja till svar.
- Det var verkligen inte meningen att göra dig ledsen, förlåt. Du kanske borde gå nu, för jag ska sova.
Jag reste mig upp ur sängen utan att ge honom ett svar. Jag tyckte inte att han förtjänade det. Med snabba steg klev jag ut ifrån rummet och lovade mig själv att aldrig släppa någon så nära igen, aldrig nånsin.