En man med mantel, ett skinande svärd av Brons i sitt bälte och långt brunt hår, kommer ridande längs den stora vägen i Finnestorp på sin svarta stridshingst en kväll då solen gått ned och det börjat skymma.

Bärande en brinnande fackla i sin hand.

Han har kommit för att tacka gudarna för segern.

En seger i det stora riket i öster, i ett avlägset land.

När han hoppat av sin stridshingst, går ut på den lilla risbron och med väldig styrka, knäcker det svärd han har med sig som offer till gudarna, ljuder Bronshornens dova klang och blåser det en sommarbris.

En bris som är varm och len.

Samtidigt kluckar de vågor som mannens väldiga kliv ut på risbron, skapat, mot risbrons grund av slam, tjocka trädstammar och sten.

Sedan kastar han det vackra, ornamenterade svärdet i mossen, sjunger en styrkegalder och ser svärdet försvinna under vattenytan och ned i dess djup.

Glimmrande i ljuset från dom i händerna på prästinnornas på stranden, tända facklors sken.