Uppe på land, hörs ljudet från fordons vrålande motorer och havsmåsarnas som i allt större antal, börjat bosätta sig inne i staden, skri.

Men från djupet därute, Från djupet av havet om natten, stiger det upp mot ytan, en helt underbar symfoni.

Det är en mix av vågornas sus, fåglarnas läten och som i snäckorna på stranden fångats, vindens brus.

Havets egna melodi.

Och plötsligt, mellan den från stimmet av patrullerande Barracudas och rödglänsande fusilierer som vid kanten av ett blomstrande korallrev, visar upp sig, kommer hon så uppglidande i sakta gemak.

En havssköldpadda iförd Leopardskrud.

Havets verkliga juvel och prima ballerina som glider runt i havet som om det vore den i världen att göra, enklaste sak.

En juvel som tyvärr försvinner i allt snabbare takt då giriga, rika människor runt om i Europa, nu på sköldpaddsskal som inredning i husen, har fått smak.

När hon sedan svänger om och försvinner ut i det blå igen, åtföljs hon av ett stim med pappegojfisk som sprutar ut en rökridå av gnistrande korallsand.

Och jag känner hur jag till denna vackra, mystiska varelse vars vandringar vi än idag, vet så lite om, knyter starka, känslomässiga band.

Och jag bara hoppas att deras antal kan öka igen. För då kan de kanske stå emot total utrotning och tidens tand.