Rösten skriker "Ställ dig upp!".
Men jag kan inte, det som sagts tynger mig för mycket.
Livslusten sjunker ur mig.
Inget finns att säga.
Än en gång skriker rösten att jag ska resa mig upp.


Men hur kan jag orka resa sig upp om och om igen?!
Jag känner hur alla ord blir bara tyngre.
Jag känner att jag tynar bort, bort i min ensamhet.
Tystnaden skriker och orden tynger mig mer.


Tyst utan ord reser jag mig, men till vad?
Inga vänner, ingen familj, ingen alls.
Jag har inget eller ingen att resa mig för.


Sluta inte andas hör jag i dunklet.
Sluta inte!


Känn inte den smärta jag skapat dig!