Mitt zendrivna drömtillstånd
avbryts av det dånande ljudet
av framryckande stormtrupper
i mitt mörka tysta näste

På var sin flank överraskar de mig
med granater och dragna vapen
blir jag helt tagen på sängen

Återigen har jag fallit offer för
deras list och förmåga
att anfalla när som helst
under dygnets timmar

Att för ett ögonblick få låta
mina båda spejare vila är
otänkbart än en gång

Efter en snabb hetsk ordväxling
på ett språk för mig obegripligt
är jag i deras våld
blir tvingad att utfodra dem
ge dem ombyte och nya kläder

Order ges om att jag ska
starta kommunikationscentralen
jag lyder och blir satt i
mute och standby

När de är mätta och belåtna
börjar de springa omkring
på basen rotandes i
lådor och skåpar letandes
efter gud vet vad

Men i mitt zombieliknande tillstånd
kan jag inte förhindra deras framfart
Med höga stridsrop och placerandet
av försåtsmineringar börjar
deras hunger sätta in igen

De blir återigen utfodrade och ombytta
värre denna gång
fulla med illaluktande sörja

Kanske de åt för mycket
Kanske stridslusten försvann
Kanske
Kanske jag la sömnmedel i deras mat

De faller ihop var för sig
på golvet i varsin ställning

Kan jag nu smyga iväg
få mig en näve med svart guld
Hinner jag läsa gårdagens ord
nedstämplade på förädlad skog
Är det möjligt att jag
även hinner ställa mig i regnet

Det är en kamp
Det är ovisst tungt och jobbigt
Men att vara hemma
pappaledig med två småbarn
är inte bara en lek
det är en dans på rosor också