" I nattens mörker tänds det ledsagande ljuset där minsta flamma lyser upp. Tacksamt följer jag ljuset i mörkret tills dagens ljus klarnar världen. Ljus och mörker som följer varandra genom livet. I sökandet fann jag dig, mitt ljus, min styrka, min glädje. Du den jag trodde skulle vandra vid min sida. Du placerade mig i dimma och jag förlorade både ljus och mörker. En dimma så tät att jag famlar mig fram utan att veta riktning. Jag vet aldrig när dimman skall lätta, när eller var ljuset skall träda fram för att underlätta mina steg. Varje steg blir osäkrare och mitt famlande tar slut. Vad är meningen med att famla när jag inte vet om det tar slut. Jag sätter mig ner och väntar, jag frågar, jag förklarar, jag visar mitt hopp och tro. Vem har jag blivit? Min utsuddade glädje, min sovande kraft, mitt älskande jag. Jag har provat allt för att du ska förstå, att jag inte längre kan se varken ljuset eller mörkret. Orken är slut, famlandet har tärt varje enskild kraft i mitt hjärta o själ. Du mitt ljus valde att sätta mig i dimman. Du styr, bestämmer när, var, hur,tempo. Mitt jag står utan makt. Jag kryper ihop, tyst, inrullad vaggas jag in min sömn. Jag undrar när och om du äntligen vill föra fram mig i ljuset om jag då har någon kraft kvar att ge dig mer än en sorgset leende för det som kunnat vara men inget blev."