Den 10 augusti år 1628, ligger så äntligen segelskeppet Vasa efter en lång tids skeppsbygge, riggad och klar med barlast, kulor och kanoner ombord, nedanför Tre kronors slott

I festyran som råder kring skeppet, har ingen människa som längs kajerna står, en aning om att denna dag och detta stolta fartyg, juvelen i svenska flottan, redan över sig en dödsdom har fått.

Från början går hennes sjösättning som planerat. Hon dras de första hundra
meterna med trossar från kajkanterna, fyra av tio segel sätts, en brakande salut går från skeppets alla kanoner av och hennes jungfrufärd har stilla börjat.

Men sedan, när hon kommer ur Stockholms hamn, en snabb kastvind tar i henne tag, och hon börjar på grund av för lätt barlast, att hastigt kränga av och åter.

Snart börjar hon också att genom de öppna kanonluckorna, ta in stora mängder vatten. och när vattnet trots gediget pumpande, fortsätter att forsa
in, förstår hennes kaptener, officerare, matroser och övriga i besättningen att detta pumpande ej så änge till skulle ha gått.
Utan att det är ödet att följa med ned till havets botten med Vasa, som nu fallit på deras lott.

När folket på kajerna nu ser vad som händer, stämningen med ens är förbytt. och folk börjar till det sjunkande skeppet och dess matroser som liggande i vattnet, väntar på att dras upp i säkerhet, skynda.

Då man en stund senare i mindre båtar fått upp de matroser och besättningsmän man kunnat, är det med sorg i hjärtat som Stockholmsborna ser det stolta skeppet gå under, och festyran och all glädje, bli ett minne blott.

Men trots att en stor utredning efter haveriet av Vasa gjordes, och ingen kunde säga vem som för olyckan bar huvudansvar, hade man i alla fall i var människa sanningen om att Vasa faktiskt var ostadig och hade för lite barlast, sått.
Vad ingen av de inblandade i utredningen visste, var att Vasa 333 år efter olyckan som tog henne till havets botten, åter skulle få synas över havets yta igen. och då få bli en för Stockholm, blänkande kronjuvel.

Detta tack vare exprimentet med propplodet som genomfördes den 20 augusti 1959 av dykaren Per Edvin Fälting och vrakexperten Anders Franzén.
Efter detta tog något storslaget vid. Nämligen finansieringen inför en bärgning av Vasa. Vilket i planen var nästa del.

Den 24 april 1961 var det så äntligen dags. Nu skulle man bärga Vasa!
Lyftande stålkablar var på plats, dykarna gjorde sig klara att lämna området, länspumparna gick för fullt, och lyftpontonerna var på plats.

Och så, klockan 09:03, bröt hon stilla åter havets yta.

Då länspumparna en stund senare gjort sitt, kunde Vasaskeppet med Sveriges konung, Gustav den femte ombord, ännu en gång och för eget köl, lugnt flyta in i Gustav den femtes torrdocka på Beckholmen.

Denna gång gick färden dit väl. Och helt utan dödsdömande kastvindar eller andra fel.

I torrdockan vidtog sedan en lång torrläggning, impregnering och utgrävning av Vasa.
När man restaurerat, rekonstrukterat och konserverat både Vasa och alla föremål från henne, fick hon sedan vintern år 1988, inhöljd i skyddspapper och på en flytande polton, komma till det nyuppbyggda och mer moderna Vasamuseet.

Där har hon befunnit sig sedan dess. och där kommer hon för alltid att få stanna. Besökt och beundrad av människor från världen över.

Nu Vasa är hemma igen.
Nu man aldrig mer över hennes framtid som vrak sig bekymra behöver!