Varje kväll står du där som en inbillad amazon framför badrumsspegeln.
Du tror att du är så stark. Alla andra verkar tro det.
Men det är bara din tuffa fasad - en illusion!

Egentligen är du svag och liten, och framför allt... rädd.

Du vill gömma dig i dig själv, krypa in i dig själv tills du inte finns mer.
Ingen vet hur du känner. Inte ens de som står dig närmast...
Ibland vill du bara försvinna.

Tänk dig att få sugas upp av ett svart hål och föras så långt bort att du inte känner denna förtvivlan som så ofta gnager inom dig.

DU AVSKYR DEN - HATAR DEN TILL OCH MED!

Den som gav liv till förtvivlan har gjort dig illa... väldigt illa.
Men trots allt detta tycker du synd om honom för du vet att han känner likadant, även han önskar att han kunde försvinna långt bort i ett svart hål...