När mitt huvud fylls av skuggor
och jag börjar bli rädd för mig själv
då dyker han upp...
Mannen med tvivel inombords.
Vi har mötts förut, men
denna gången tar han tag om mig
hårdare och med större intensitet.
Han håller om mig och viskar:
”Du är underbar! Vet du det?”
Hans ord är som ljus i mörkret,
för jag ser plötsligt hur vilse jag är.
Han kramar min hand och leder mig rätt,
bort från igenvuxna stigar - fyllda av snår,
tillbaka till elljusspåret.
Där stannar han och säger:
”Jag hade gärna väntat för att
försäkra mig om att du kommer hem väl,
men jag måste vidare... men vi hörs snart?”
Hans gröna ögon uttrycker blandade känslor,
när han böjer sig fram för att kyssa mig farväl.
Jag ler och säger: ”Det är klart att vi gör!”


[...om jag går vilse igen.]