Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Panikångesten tar över.

Jag känner hur hjärtat börjar slå hårdare och hårdare, fortare och fortare.
Hjälp mig! Jag kan inte andas!
Jag kämpar och kämpar för att få luft.
Kroppen börjar att skaka, jag försöker att få stopp på det hela men koppen regerar inte på mitt rop på hjälp.
Jag känner hur paniken börjar att ta över mer och mer.
Snälla, snälla sluta!
Jag vill inte mer!
Jag har fallit ner på marken och tänker nu dör jag.
Jag känner hur min kroppen fortfarande skakar
Jag försöker ta mig upp, men jag är för svag.
Snälla hjälp mig hjälp mig!
Jag fixar inte det här


Fri vers av Izabella Bölander
Läst 251 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2012-07-10 14:51



Bookmark and Share

    Loffe
Jag drabbas inte av panikångest, men jag har vänner som lider av det så jag känner så väl igen tankarna. Det är nog svårt för en som mig som aldrig råkat ut för det, att riktigt kunna förstå känslan. Jag kan bara inbilla mig. Men hur som helst är texten kraftfull. Bra.

// Loffe
2012-07-12

    ej medlem längre
Bra beskrivning av det desperata tillstånd som ibland kan rumstera om inombords och som till sin natur är näst intill outhärdligt. När paniken flödar så vet man ju inte vart man ska ta vägen, utan allt blir bara till ett stort inferno som bränner, slamrar och skär i den plågade kroppen när ingenting längre riktigt fungerar. Man ropar, man vädjar och man skriker tyst efter någon slags förlösning, men finner bara kaos och förtvivlan som tränger sig in i sinnet när man hjälplöst försöker att hitta vägen ut. Och sällan är man ju så liten och värnlös som just när man befinner sig i en riktig panikattack. Allting krackelerar, världen snurrar, hjärtat bultar, andetagen blir ytligare och häftigare och man tror att det aldrig någonsin kommer att ta slut. Så jag förstår mycket väl upplevelsen av att det känns som att man håller på att dö. Man fixar det helt enkelt inte, utan det enda som man kan göra är att försöka att fokusera och vänta ut smärtan. Men tyvärr så känner man sig ofta som den ensammaste människan i världen när ångesten sätter in och slår till. Allt som man längtar efter är lite sinnesro. Men i det inre så fortsätter havet att storma när våg efter våg av panik sköljer in över de alltför låga stränderna och dränker dem i en fullständig mardrömsnatt.
2012-07-11

  träsnidaren
Jag får verkligen andan i halsen när jag läser din text. Starkt! Väldigt bra.
2012-07-10
  > Nästa text
< Föregående

Izabella Bölander
Izabella Bölander