Apatibubblan i den ligger jag som en hoprullad klump.
Cirklar, labyrinter och hårdhet. Det jävliga det förbannade tysta ekot. Känna, nej helst inte. För vem ska jag göra det för vem ska jag le och visa mig?
I geggan av leran på botten med gruset blandas det salta. Jag når inte jag räcker inte fram och inte heller upp så jag gömmer mig. Skriker men hörs inte. Det blir ännu mer tyst och ännu mer hårt. Jag slår mig och blöder men det syns inte för det är osynligt klibbigt geggigt blod som fjärilar med trasiga vingar slåss i mitt inre om at få smeta ut.
Jag lägger handen för munnen för att kväva ljudet från min gråt. Gråten som värker sorgen och smärtan