Minns du fjärilen utanför ditt hus?
Den är ledsen, den är ensam,
den börjar tyna bort.
Du kan fortfarande se en skymt av den om du ser ut och in bland grenarna, men snart kanske den inte mer syns till.

Än följer den dig när du stiger ut ur ditt hus, vart du än far.
Den sitter lätt bakom dig när du sitter i bilen.
Fjärilen är din beskyddare i kärlek.
Den vill dig väl.
Lyssna till ditt hjärta viskar den.
Men du kämpar emot, säger att du ej orkar, inte vågar. Så mycket nytt. Så mycket tårar, så mycket som måste ändras.
Fjärilen stryker med sin vinge på din kind.
En dag i sänder. Det skulle ordna sig. Du är stark.

Fjärilen börjar bli trött, så nedstämnd av allt som är.
Fjärilen som förut var bevingad i de vackraste av färger, de vackraste mönster. Är nu bevingad av damm, utsuddat mönster, blekta färger,

Fjärilen som var sprudlande av energi som den försökt sprida till dig.
Nu tar den istället din energi känner den...
Så fjärilen lyfter sina vingar, känner på dig en sista gång, flyger upp i luften, bort från dig. Den vill vända sig om, till dig, den vill vända sin blick en sista gång. Se dina vackra ögon.
Men fjärilen som är märkt av livet vilket gjort den stark.
Så även om den blivit av med sin vackraste glans svävar den bort.

Nästa morgon du öppnar din dörr är det ingen fjäril där.
Ingen följer dig längre i din bil.
Kanske du inte märker det.
Du går ut och gör din dag.
Om och om igen. såsom du gjort i många år.

Fjärilen som flög sin väg minns dig väl.
Det var den vackraste av kärlek den någonsin haft att vaka över.
Sen den dagen. Fjärilen försvann, har ingen sett, saknat eller hört av den.
Kanske den aldrig fanns, allt var bara en dröm.