Jag brukade alltid ringa vänner, prata ut. Men det finns inte ord stora nog att plåstra mina sår med. Striden inombords är endast min nu, och ingen annan än jag kan slå mig fri.

Likt en blomma som slår ut skall jag en dag lägga all den sorg jag bär på bakom mig.

Jag skall le, skratta och älska. Jag skall vara fri och lycklig. En dag.